När jag förstod att inte alla människor i hela värlen gillade mig var det till en början en katastrof. Jag är ju hur schysst och trevlig som helst. Å andra sidan, vem vill inte vara schysst och trevlig mot sina medmänniskor och vem vill inte anse att man själv är det?

Men jag har lärt mig att alla inte behöver gilla mig. Inte heller behöver jag bry mig om att anpassa mig så att jag blir gillad. Folk får gilla mig om de gillar mig. Annars får de låta bli. Chansen är stor att jag inte heller gillar dem som inte gillar mig så why bother.

Det kan ju låta jäkligt krasst och rätt trivialt men det är en skön insikt. Precis som det är skönt att jag inte behöver gilla alla andra. Jag behöver inte ens försöka. Att respektera de jag inte gillar ser jag som självklart. Men jag behöver inte försöka med det där gillandet. Gillar jag så gillar jag och so be it. Det känns befriande och lite ”sköt dig själv och skit i andra” över det. Den frasen uttrycktes ständigt under gymnasietiden men jag minns inte varför.

Funderar förresten på att springa i trappor ikväll. Alla andra bloggare gör ju det…

Jag gillar Grabben trots att det inte ser ut så. Gillar Grabben mig? Jovars.