Just nu är jag på väg till TUR-mässan i Göteborg. Förra året vann jag en resa till Mallis men i år hoppas jag på Dubai! Medan vi är där passar jag på att lägga upp några tankar som har tumlat runt i huvudet under veckan.
Från den livliga så kallade debatten från veckan som var, och det förkastliga Beach 2010-tränandet, har jag förstått att man kan finträna och fulträna. Att träna för att vara snygg hör till fulträning, ironiskt nog. Att träna för att till exempel kapa några minuter (eller sekunder) på mil eller annan distans hör till finträning. Ja om man är löpare alltså.
Jag förstår att man vill kapa sekunder och minuter. Jag lever tillsammans med en minuterkapare! Men skalar jag av alla känslor och sådant förvrängande ser jag egentligen ser jag ingenting specifikt funktionellt med minuterkapande överhuvudtaget! Att träna för att kapa minutrar verkar ju, rent krasst, väldigt onödigt och ganska poänglöst. De flesta som är minuterkapare kommer sluta på en ganska, i sammanhanget och jämfört med vinnaren, obetydlig och icke ihågkommen placering. Så var är poängen? Var i jakten ligger drivkraften?
Att bli det bästa man kan bli såklart. Precis som med mycket annat. Precis som med en toppform man söker för den avklädda sommarsäsongens till exempel. Eller bröllopets. Eller den där resan till New York. Eller vilket annat sammanhang som helst. Det spelar ingen roll om det är finträning eller fulträning. Det är träning. Och för att knorra till Fitnesscoachens smarta citat: alla skäl är bra förutom de dåliga. Så varför vara så dömande? Öppna ögonen och välkomna oliktänkandet. Det kan ge nya insikter!
Jag vill vara en insiktsfull minuterkapare och sommartoppformare.
