Träningsglädje

De roligaste passen är de tyngsta passen – då man känner att man lever. Om man nu definierar leva i antal supertuffa träningsminutrar så levde jag inte så länge som jag tänkt ikväll men när jag levde – ja då levde jag sannerligen.

Okej, jag ska tala klarspråk. Crossfit med fokus på ben stod i kalendern denna underbart härliga vecka som är en tuff träningsvecka i mitt experiment i periodiserad träning. Jag kortade ner passet lite eftersom gymmet tydligen stängde klockan 19 och vi kom dit strax efter 18. Vi hade inte en tanke på att gymmet kanske stänger tidigare vissa dagar…

Uppvärmningen sa 5 min crosstrainer och 5 min wavemaskin. Jag gjorde en kompromiss och kortade på uppvärmningen och gjorde första övningen i själva passet lite lugnare istället. Det blev utfallsgång ett varv i salen. Sedan körde jag boxhopp (10 st) och utfallshopp (12 st) enligt dagens pass på Crossfitsajten. Jag hade tänkt att även köra benböj där man också kastar en medicinboll mot en vägg i det stående läget så att det totalt skulle bli en Karen (150 reps av den övningen kallas Karen av någon anledning) men jag hittade ingen medicinboll och en vibeboll var alldeles för lätt och studsade mest runt så det gav inte så mycket.

Varv nummer 2 innehöll lite fler utfallssteg, 20 boxhopp och 20 utfallshopp och på varv 3 ökade jag lite mer och körde utfallssteg, 30 boxhopp och 30 utfallshopp. Fast här började jag tappa tekniken på utfallshoppen och gick inte så långt ner med knät som jag kunnat, på de sista 10 repetitionerna skärpte jag till mig och tänkte att detta faktiskt var de 10 sista hoppen och sedan var det över.

Men det var inte över. Who was I kidding? Haha. Jag gjorde 100 hopp till upp och ner på brädan, ”småhopp” kallar KarinTri det för så då gör jag väl det också.

De sista 10 minutrarna spenderade jag på löpbandet och 12% lutning. Jag skulle köra lite backintervaller tänkte jag, innan jag insåg hur jobbigt det var. Det är ofattbart vad trött jag blev efter bara 30 sekunders jogging (ja löpning vore att ta i) uppför bandet. Hadejag fortsatt 30 sekunder till hade hjärtat ploppat ur bröstkorgen.

Summa summarum så var det ett kort pass med mer maxpuls än mjölksyra. Men det är bra, då kan jag sitta här i soffan och titta på Let’s Dance och min buddy Tony Irving  som jag faktiskt pratat med flera gånger den här veckan och låta efterförbränningen verka. Fredagsmys, kallas det!

Jag tycker det är supertråkigt med förbud. Det är när jag har träningsvila som jag vill träna som mest, det är när man är ordinerad löparvila som man längtar till löpningen och det är förmodligen när man inte får äta onyttigt som man vill just det.

KarinTri har haft ganska många godisfria dagar nu – hennes projekt började sent i höstas och sträckte sig över julen och hennes fokus är imponerande! Jag hakade inte på den utmaningen: jag ville faktiskt äta godis i jul. Jag känner inte att jag (och varken mitt sug eller min kropp) behöva plocka bland knäckbitarna direkt, men jag älskar tamigsjuttsingen skumtomtar! Det handlar inte om att äta bara för att. Det handlar om att äta något jag gillar, och att inte äta det jag inte gillar. Tomtarna åkte in i munnen – men knäcken gjorde det inte.

Men för i helskotta Sara, kanske ni tänker? Tja, säger jag. Jag älskar egentligen allt som är gott och det mesta som är onyttigt (med undantag för fransk nougat och punschpraliner)! Och ja jag vill helst äta vad jag tycker är allra godast hela tiden men jag äter inte skumtomtar varje dag året om. Jag äter dem bara i december – i övrigt passar de inte alls in i min kostcirkel.

Hade jag antagit ett godisförbud under december hade jag tyckt att det varit ganska tråkigt. Jag tror inte på förbud. Däremot tycker jag att det är fantastiskt att man kan vara ”sund och hälsosam” enligt många hälsogurus genom att hålla sig till 80% eller 90% strikta nyttigheter – och att tillåta sig vara 10% eller 20% ”onyttig” (jag vet att Paul Chek är en av de som förespråkar detta, men det finns nog fler).

Detta gäller förmodligen när man är i ett normalläge. Vill man gå ner i vikt eller siktar mot något annat mål, ja då bör man justera procentsatserna. Suzan är ett exempel på en tjej som lever strikt de flesta dagarna men som tillåter sig regelbundna tillfällen då hon äter vad hon vill ha och lyckas utmärkt med sin viktminskning – och jag tror på det. Det ger balans, liksom. Och än viktigare, den strikta livsstil man helst vill hålla blir inte sådär omöjlig.

Mölle bjöd på femrätters när vi var där en helg i september… definitivt en av dagarna i 20%-kategorin

Medan Anja var näst snabbast i dagens störtlopp låg jag och sprattlade på en boll. Jag var effektiv och utnyttjade lunchen till ett core balancepass. Jag visste inte riktigt vad det var innan passet men när jag kom dit förstod jag: vi skulle träna på pilatesbollar! Jag har bara kört med pilatesboll på SATS förut och det är ju mer ett pilatesinspierat pass (körde ett bollpass på ett konvent förra året också men det gills knappt, en gång är typ ingen gång).

Jag har ibland lite svårt för corepass. Vissa övningar känns jättemycket så de vill jag ha fler av, medan andra övningar inte känns alls så att jag nästan vill hoppa över dem. Men idag kändes det minsann. Och kändes det inte i magen så berodde det på att jag hade dålig balans och då behövde jag ju bara spänna magen mer så kändes det i magen igen – plus att balansen förbättrades. Jag är nästan så pass rivig att jag här och nu går ut och säger att balansen sitter i magen!

Bland de mer jobbiga övningarna finns planka på boll (där man först rullar ut bollen som med ett maghjul) och när man kör benpendel upp och ner och har bollen mellan fötterna, och när man ska kombinera benpendel men också ta bollen mellan händerna och göra en längre övning av det hela. (Förstod ni det där?) Och just ja, jobbigast av allt var kanske när man står på armarna med ansiktet mot golven och har bollen under vaderna och ska rulla så att man böjer i höft och knä och liksom vinklar in och jäklarns nu har jag tappat er helt va? Bra var den i alla fall!