Om mig
Bloggen Träningsglädje, www.traningsgladje.se, är en hälsoblogg och en blogg om träning som funnits sedan 2006. Idag är Träningsglädje en av Sveriges största bloggar inom outdoor; till exempel cykling, löpning och skidåkning.
Jag som skriver hälso- och träningsbloggen Träningsglädje heter Sara Rönne. Jag vill uppleva livet och tusen känslor i ett par löparskor, på en cykel eller på skidor – med svett i håret och endorfinruset i kroppen.
Här på min blogg kan du läsa om löpning, cykling, skidåkning, simning, styrketräning, träningsresor, tankar om hälsa, träning och livet – och så en hel del mat och recept.
Jag minns inte mina personbästan eller rekord, men jag kommer ihåg alla känslor. För mig är det resan som är målet med min träning. Träningsglädje när det är som allra bäst.
Jag bor i Åre och Stockholm. Mitt hjärta slår för somrar och vintrar. Träning inomhus och utomhus. Jag är utbildad skidlärare och cykelinstruktör. Jag är anlitad inspiratör och föreläsare.
Min blogg Träningsglädje är en del av mitt jobb. Jag jobbar med digitala medier och framförallt digital PR och content management. Jag föreläser ofta om olika aspekter i vår digitala samtid. Jag är även frilansande fotograf och skribent.
Tusen tack till dig som läst den här träningsbloggen under alla år – och som varje dag fyller den med meningsfulla kommentarer och som skickar mig uppskattande mail. Du är en stor del av traningsgladje.se – och du är en bidragande faktor till varför den här bloggen så ofta finns på topplistor när bästa hälsoblogg och träningsblogg ska rankas. Du inspirerar mig!
Kontakt: [email protected]
Twitter, Instagram, Snapchat och Pinterest: @sararonne
Jag tar gärna emot pressinformation. För icke beställt material ansvaras ej. Alla samarbeten (affiliatelänkar och sponsrade inlägg) märks ut enligt marknadsföringslagen.
Jo, håller med om att det är stor skillnad på spår från spår! I mitt inlägg syftade jag dock på att detta jobb görs oavsett..
Här (bor i Finland) har det gått så långt (?) att det blivit konflikter mellan markägare och skidföreningar om spårdragningen. Ingen funderar på allemansrätt utan sätter sej markägaren emot spårdragning, då blir det så (tack å lov är de inte många surgubbar). Istället får en del av de långa skidspåren hålla sej kring marker som ägs av staden – men sköts av föreningsfolket. Med våra snöfattiga vintrar blir det samma sak där, konstsnö tillverkas som körs ut och det jobbas betydligt mer än att man drar en spårsläde genom skogen. Det blir såklart en ”svår” fråga om man ska, eller inte ska, ta betalt och vem får pengarna? Vi är trots allt skattebetalare allihopa.. och gällande skidspår på privat mark så tycker jag absolut att man kunde se till allemansrätten! Däremot står jag fast vid att talkojobbarna är värda en summa till förmån för föreningen. Oavsett om det gäller skidspår eller skidspår.. det kräver ett enormt jobb vilketsom.
Håller med Pumapappan, det är stor skillnad på spår och spår.
Vidare tycker jag att kommuner per se inte borde ta ut avgifter. Dels brukar det bli sämre om kommunen ansvarar, dels brukar de bryta mot självkostnadsprincipen, dvs att avgifterna bara ska täcka skidspåren. Nu brukar kommunerna ofta låta överskott gå till kommunens alla andra hål i budgeten.
Det är lite skillnad om det är konstsnö, skidstadion med belysning, vallastation och annat som gör att det blir en ”anläggning” eller om det mest handlar om att dra en spårsläde genom skogen och över ängar.
Allemansrätten innebär fritt nyttjande av mark (oavsett om den ägs/förvaltas privat, av kommuner eller staten) och det ska nog till en hel del för att enbart ett skidspår ska kunna kallas anläggning.
Två andra aspekter:
1) Skidspår på skidorter (dvs som främst används av ”utsocknes”) är ju en del av utbudet som skulle kunna finansieras av t ex en andel (”skatt”) av liftkortspriset, boendekostnaden o likn – om man bara inte var så ”hemmablind” som en del lokala näringsidkare ibland verkar vara (det krävs samarbete och delaktighet för att detta ska fungera)
2) Skidspår på ”hemmaplan” (dvs som främst används av de som bor där) sköts ofta av antingen kommunen eller någon lokal förening. Då kan man hävda att det ingår i den lokala servicen på samma sätt som sandning av trottoarer eller att man plogar banor på isen. Det är detta som ingår i kommunalskatten och kanske också ett av skälen till varför idrottsföreningarna får aktivitetsbidrag av kommunen.
Sedan är det en annan sak att servicenivån kan förbättras inom de flesta områden på våra skidorter…
Jag vet inte hur det står till på andra ställen, men åtminstone här sköts ju konstsnön och spårservicen till stor del med hjälp av föreningar och talkokraft så jag tycker gott och väl att de är värd en summa av skidåkarna som använder sej av de spåren (pengar till förmån för föreningarna). Det är trots allt en hel massa jobb som ligger bakom ett konstsnö spår, och DET är en fin service i sig. Sen har jag inte läst artikeln eller hängt med i debatten i övrigt..
Jag håller med dig. Avgift, frivilligt bidrag, ingå i stughyra eller på annat sätt. Men inte stänga in eller göra svåråtkomligt. Snarare tvärt om. Anv pengar till underhåll och att det blir lätt att åka till spåren. För turspåren är ju kvar som går till våffelstugorna och där kan man köra gratis. Eller är det avgift även där?? Det har jag inte hittat info om. Vet någon?
Vore intressant att höra hur dem har det i Finland. Där familjer drar ut på skidorna, åker från stuga till stuga och dansar lite tango med pjäxorna. Det är helt på riktigt, lika vanligt som svennebanans fredagsmys. Ja det jag ville fundera på var hur dem får det att gå runt där med deras toppen spår som dem har.
Håller helt med dig 🙂
Det magiska ordet service. Åh ja tack! Då betalar jag gärna och kommer åter och betalar igen och iogen och igen.
Nej, det handlar inte om en anläggning, det handlar om naturen.
Man ska inte behöva betala inträdesavgift till naturen! Även om någon har satt upp en lampa, eller ett räcke på en stig, eller lagt dit lite extra snö.
Vad sägs om att få in pengar genom att sälja medlemskap i en skidförening istället, och ge folk nyhetsbrev, rabattcheckar och annat för pengarna?
Tycker som du att spåravgift är inget konstigt. Det är ju en anläggning som vilket badhus som helst, med enda skillnaden att det inte är tak på.
Däremot är det fel att skidspår ligger på allmän mark. Det brukar vara en vanlig missuppfattning att träningsspår m.m. tillhör allmän mark.
Marken ägs i de flesta fall av kommunen, dvs. kommunen har rätt att förvalta/driva eller hyra ut marken till föreningar. Och även ta ut parkeringsavgift om man anordnar parkering. Och på motsvarande sätt ta ut spåravgift om man anlägger spår. Det är på exakt samma sätt som att marken ägs privat.
Men debatten är intressant. Själv betalar jag gärna för att få spår att åka i. Varför ska skidspår betalas av hela skattekollektivet? Likaväl som det är inträde på badhus, bollhallar eller ett ännu bättre exempel: kommunägda slalombackar. Det är ingen som tycker att det är konstigt att få betala liftkort där. Och ska man hårddra det så har ägarna till backen rätt att ta ut avgift för alla som åker i backen, även om man skippar liften och knallar upp med skidorna. Det handlar om nyttjande av anläggning.
/Veronica
Helt klart ska man kunna ta en avgift som ska vara obligatorisk, en mycket liten summa för oss åkare, men som gör större möjlighet att utveckla anläggningar och hålla bra spår hela säsongen. Det är inte gratis att hålla en skidanläggning. Har åkt på Långberget, och där kostar det, men dom har en fantastisk anläggning. För avgifter i spåret