Jag har lyssnade pÃ¥ ett av Blondinbellas föredrag en gÃ¥ng, och har hört henne berätta om sitt bloggande rätt mÃ¥nga gÃ¥nger. Hon är en otroligt proffsig person ”in business” (det föredraget jag lyssnade pÃ¥ anlitade jag henne att hÃ¥lla) men hon och mÃ¥nga andra av bloggarna har en approach till bloggandet som är helt olik min egen.
Blondinbella skapade sin blogg, och sitt alterego, som en slags sÃ¥popera. Hon skapade en person som inte var hon helt enkelt. Hon är strategisk i sitt bloggande och varje inlägg ska ge folk en viss uppfattning om henne och pÃ¥ sÃ¥ sätt hÃ¥ller hon bloggen levande – och läsarantalen höga. Men poängen är att hon pÃ¥ bloggen är en person som hon inte riktigt är i verkligheten, och att det är noga uttänkt.
Jämfört med Blondinbella har jag en tvärtominställning. Jag är oerhört nojig för att glamorisera tillvaron, jag vill skriva om ups and downs, för jag tror att det också kan inspirera. För egen del läser jag inga bloggar där vardagen alltid är guldkantad och livet alltid tipptopp. Hur kul är det? Nej jag vill läsa bloggar där jag känner igen mig, där jag kan dela känslor och skoskav och jubel och andra fantastiska upplevelser. Det är då en blogg ger mig som mest.
Tänk ändÃ¥ att en blogg alltid är en blogg men att en blogg kan vara sÃ¥ himla olika. Vissa berättar sanningen, andra förmedlar fiktion inlindad i tyll och snygga skor. Och det spelar liksom ingen roll vad bloggen handlar om: sorg eller kärlek, mode eller träning eller vad det nu kan vara. Antingen är bloggen ”sann”, eller sÃ¥ är den inte. Inget är nödvändigtvis rätt eller fel men man mÃ¥ste ändÃ¥ säga grattis till dem som skriver ”osanna” bloggar. Det verkar som om de lyckas bäst…
Hur är din blogg?
