Jag har lyssnade på ett av Blondinbellas föredrag en gång, och har hört henne berätta om sitt bloggande rätt många gånger. Hon är en otroligt proffsig person ”in business” (det föredraget jag lyssnade på anlitade jag henne att hålla) men hon och många andra av bloggarna har en approach till bloggandet som är helt olik min egen.

Blondinbella skapade sin blogg, och sitt alterego, som en slags såpopera. Hon skapade en person som inte  var hon helt enkelt. Hon är strategisk i sitt bloggande och varje inlägg ska ge folk en viss uppfattning om henne och på så sätt håller hon bloggen levande – och läsarantalen höga. Men poängen är att hon på bloggen är en person som hon inte riktigt är i verkligheten, och att det är noga uttänkt.

Jämfört med Blondinbella har jag en tvärtominställning. Jag är oerhört nojig för att glamorisera tillvaron, jag vill skriva om ups and downs, för jag tror att det också kan inspirera. För egen del läser jag inga bloggar där vardagen alltid är guldkantad och livet alltid tipptopp. Hur kul är det? Nej jag vill läsa bloggar där jag känner igen mig, där jag kan dela känslor och skoskav och jubel och andra fantastiska upplevelser. Det är då en blogg ger mig som mest.

Tänk ändå att en blogg alltid är en blogg men att en blogg kan vara så himla olika. Vissa berättar sanningen, andra förmedlar fiktion inlindad i tyll och snygga skor. Och det spelar liksom ingen roll vad bloggen handlar om: sorg eller kärlek, mode eller träning eller vad det nu kan vara. Antingen är bloggen ”sann”, eller så är den inte. Inget är nödvändigtvis rätt eller fel men man måste ändå säga grattis till dem som skriver ”osanna” bloggar. Det verkar som om de lyckas bäst…

Hur är din blogg?