En tjej frÃ¥n SATS ringde mig i mÃ¥ndags – mitt medlemsskap gÃ¥r tydligen ut nästa vecka. Det ställer saker och ting pÃ¥ sin spets. Jag jobbar i Sportlifes huvudstad och har fÃ¥tt träffa pÃ¥ ett gäng Sportlifeinstruktörer som är riktigt duktiga. Samtidigt är SATS min trygghet och finns överallt där jag finns, inte minst i Halmstad. Jag ställs inför 3 val: stanna pÃ¥ SATS, gÃ¥ över till Sportlife eller träna pÃ¥ bÃ¥de SATS och Sportlife.
Jag gillar SATS men det känns som att de tar sig själv för givna ibland. Jag har inget emot att betala 500 spänn i mÃ¥naden för ett gymkort – men dÃ¥ vill jag ha ett gym som är fräscht och rent där bÃ¥de duschar och maskiner fungerar. Dessutom uppskattar jag inte snÃ¥lhet. SmÃ¥, smÃ¥ detaljer som förstör intrycket helt.
I förrgÃ¥r glömde jag mitt hänglÃ¥s hemma när jag skulle träna pÃ¥ SATS Halmstad. Jäklarns tänkte jag. FrÃ¥gade snällt om jag kunde fÃ¥ lÃ¥na ett hänglÃ¥s i receptionen men nej – det kostar 10 kronor. Av rent serviceprincipiella skäl blev jag rätt irriterad. Jag har varit medlem i SATS typ forever. Och jag har dessutom spenderat ganska mÃ¥nga tusentals kronor pÃ¥ en personlig PT. Please, lÃ¥t mig lÃ¥na ett hänglÃ¥s nu när jag vid ett tillfälle rÃ¥kat glömma mitt eget. Det som gör mig irriterad i det här fallet är att SATS inte visar ett enda uns uppskattning inför sina kunder, inga ”hej dÃ¥” i världen (som SATS-receptionisterna alltid säger till alla som lämnar gymmet) kan plÃ¥stra på sÃ¥ren efter den upplevelsen av ickeuppskattning och ren och skär snÃ¥lhet som jag upplevde det. En liten skitgrej egentligen, som inte kostar SATS särskilt mycket i pengar men som kanske kostade dem en jäkligt värdefull kund. Dessutom gillar jag att Sportlife blandar proteinshakes pÃ¥ sina gym. Ju längre detta inlägg blir, desto mer gillar jag Sportlife…
