När jag känner mig riktigt inspirerad kan jag flytta berg. När jag hör talas om totalt galna bedrifter känner jag ett sug efter att tänja på mina egna gränser. Det är då jag börjar ifrågasätta förnuftet som omgivningen sätter. Är det så hemskt och så extremt och så galet i all sin negativa bemärkelse att våga utmana sig själv? Att vissa bestiger Mount Everest, paddlar runt USA eller åker på ishavsexpeditioner anses som rätt coolt men när jag själv ska göra något som vanligtvis inte görs i en handvändning, ja då är det stopp och belägg och ifrågasättande om det jag pysslar med kan vara direkt farligt.

I mitt tycke har vårt bekväma liv flyttat på gränserna för vad vi tror att vi kan göra. Den ytan som förnuftet huserar inom har krympt betydligt. Förut gav sig sjömän ut på strapatser som varade i flera år och visste inte om de någonsin skulle komma hem igen. Idag ifrågasätts jag när jag ska ut på långpass i 6 timmar. Är jag riktigt klok?

Det är ytterst fÃ¥ som skulle komma pÃ¥ tanken att överhuvudtaget utmana sig själv. Ofta med förklaringen att ”det gÃ¥r ju inte”. Jag läste ett inlägg pÃ¥ diskussionsforumet pÃ¥ Viktklubb om en tjej som undrade om hon skulle ta sig ut och gÃ¥ en promenad nu när det var kallt, mörkt, ruggigt och det blÃ¥ste. Jag har tvÃ¥ ord att säga om det: why not? Jag tycker att den kommentaren är ett typexempel pÃ¥ att vi själva är vÃ¥r enda begränsning.

I Biggest Loser ”gÃ¥ggar” de tävlanden ett marathon, trots kraftig övervikt. Det gÃ¥r inte jättesnabbt, men de flesta fullföljer. Tänk er kicken efter en sÃ¥dan fullföljd utmaning. Jag tycker att det är helt fantastiskt – och ett tydligt bevis pÃ¥ vi är vÃ¥r enda begränsning. Ofta är det i oss själva som vi fastnar. I tankefällan som lurar oss och säger ”nej det gÃ¥r inte”. Tänk vad vi skulle kunna göra om vi bara vÃ¥gar inse möjligheten!