Jag står några meter upp i röda backen i Tegefjäll och är fotograf åt delar av ultragänget. De andra mysjoggar. Vi vill inte åka hem! Vi vill vara kvar och springa, springa, springa!
Lör 26 sep: 20km runt Åreskutan
26 september, 2009
Jag tror jag är frälst. Terrängfrälst. De 20 km som avverkades runt Åreskutan idag gick mestadels genom lera och blöta. När det inte är snö runtomkring berget är där mycket myrmark, men nu var det extra blött och lerigt eftersom det regnat en del. Vi hade inte riktigt tänkt oss att springa runt i lera. I början försökte vi undvika den. Vi sprang omvägar runt den värsta lerpuddingen och försökte hitta passager runt fjällbäckarna där vi inte behövde vada genom vatten. Men efter någon kilometer övergav vi sådana tankar. Då sprang vi rätt fram, rakt igenom. Och då var det grymt!
Att vada genom fjällbäckar är ungefär som när man är på spa och man går på stenar i kallt och varmt vatten. Det ska vara bra för blodcirkulationen i benen. Lägg till lite hoppande i lerpudding och det är för mig totalt obegripligt varför man betalar en tusing på ett spa när man kan göra samma sak på berget i Åre. Visserligen i lätt sprayande regn och med lite snålblåst, men samtidigt med den underbaraste utsikten man kan tänka sig. Känslan går knappt att beskriva med ord. Trots att vi var 5 som höll ihop någorlunda väl så kände jag mig stundtals alldeles ensam på berget. Ensam och stark. Lycklig och så otroligt levande. Detta är något jag måste göra igen – men gärna iförd ett par schyssta terrängskor.
Enda smolket i bägaren under dagens etapp var att jag fick ett plötsligt ont i höger knä. Det kom i en lätt nedförsbacke. Det sa inte pang eller så, men det uppenbarade sig väldigt plötsligt. Ungefär då uppmärksammade jag även en stelhet och trötthet i höger höftböjare. De återstående 3 kilometrarna gick jag i ett långsamt tempo och knäet gjorde mest bara ont i nedförsbackarna, men mot slutet gjorde det ont när jag böjde det i stege – oavsett lutning. Gick jag med rakt ben (typ stapplade) så var det okej. Nu några timmar efteråt gör det inte lika ont när jag går (här hemma i stugan) men jag har en öm punkt precis till vänster om knäskålen. Och höftböjaren känns fortfarande stel och trött. Någon som känner igen detta? Jag håller tummarna för att det går över till imorgon, för då ska vi springa lite mer.
Det går nästan aldrig att fånga verkligheten på bild, men ungefär såhär såg det ut idag:
Fjällöpning
26 september, 2009
Över stock och sten, genom vatten och lera. Att springa i terräng är fantastiskt men vi har lärt oss att underlaget gör enorm skillnad för hur fort man tar sig framåt. På bilden vadar Karin genom en fjällbäck.
