För 2 veckor sedan bokade jag in mig pÃ¥ ett pass som Helena rekommenderade. Fredrik Anderssons lunchpump pÃ¥ SATS Hötorget. Det brukar vara sjukt mycket kö till det passet – sÃ¥ ocksÃ¥ denna gÃ¥ng. Det var bara det att det inte var Fredrik Andersson som stod pÃ¥ scen. Fredrik Andersson har hoppat häck nere i SkÃ¥ne och det har ju jag faktiskt läst om här. Men att det skulle vara samma Fredrik kopplade inte jag.
Det stod en tjej pÃ¥ scenen istället. En pytteliten tjej som var grymt stark. Själv tog jag det lugnt med vikterna eftersom jag inte kört pump pÃ¥ Ã¥r och dagar. Och jag vet varför. AlltsÃ¥, jag har inget emot själva body pumpen i sig. Visst kan det vara kul att klämma in ett sÃ¥dant pass ibland, även om jag gillar ”riktig” styrketräning bättre. Men det som gör att jag inte kör pump särskilt ofta är att det känns som man tränar med ett gäng hetsiga hyenor. Mitt under passet sÃ¥ vet alla att nu har vi kört sista grejen pÃ¥ bräda, och dÃ¥ ska hälften av deltagarna lägga tillbaka brädan pÃ¥ en gÃ¥ng. Och innan magträningen vill mÃ¥nga lägga tillbaka vikterna. Jag stör mig pÃ¥ sÃ¥dant. Och eftersom det tydligen är mer regel än undantag och nÃ¥got som uppenbarligen hör till själva pumpproceduren sÃ¥ hÃ¥ller jag mig borta frÃ¥n pumpen. Jag vill träna sÃ¥dant jag blir glad av, inte sÃ¥dant jag störs av. Enough said.
Jag sitter på Sandys och käkar en kycklingsallad medan jag skriver detta. Om det nu intresserar er?
