Oh. My. God! Låt mig säga det igen: Oh. My. God! Jag har precis cyklat. Inte kört spinning. Nä, det känns banne mig som att jag cyklat! Och det känns som att jag kommit upp i de 67 km/timmen som proffscyklisterna körde under slutet av dagens etapp på riktiga Tour de France. Och det känns nästan som om jag kom upp i de 1300 watt som den yttersta eliten kommer upp i när de drar igång benen på riktigt. Och framför mig på instruktörssadeln har jag nog haft den näst bästa* instruktören jag någon sin kört för. E.v.e.r! Och som grädde på moset fick jag dela upplevelsen med Mikkan.

Och River, jag har en sak att säga till dig: jag vet att du är Les Millsfrälst och RPM-galen. Men du måste bara testa denna instruktör. Det är som att springa i Berlin när allt annat man sprungit förut är ett lokalt millopp. Typ. Det är som att dricka kaffe gjord på nymalda finbönor när allt man annars druckit är blaskigt och härsket pulverkaffe. Det är som att springa ute i naturen när allt man annars sprungit skett på löpband framför en betongvägg. You have got to try this!

Så alla ni som vill komma så nära cykling det bara går, men fortfarande sitta på en spinningcykel: SATS Odenplan måndagar klockan 18.00 is the place to be! (Samma instruktör kör också 90-minutersklasser på söndagar)

Nä, nu har jag hajpat nog. Nu kommer ni gå på klassen, och så kommer instruktören ha en dålig dag och så kommer ni aldrig tro ett ord på vad jag skriver igen. Men so be it. Idag har jag haft ett halleluja moment! När Mikkan trampade för allt vad benen var satt jag som ett stort fån med ett gigantiskt leende på läpparna. Jag var minst lika trött – men otroligt glad och lycklig. Det är denna känsla som träning handlar om!

*Pia är fortfarande ohotad etta på min instruktörshimmel.