Jag flög fram ikväll. Kroppen kändes pigg och lätt och stark. Det märkte jag redan från första steget. Sådant känner man. Det är precis som med kärlek. Det går inte att beskriva med ord – man bara vet.

Mörkret hade ganska nyss lagt sig när jag sprang ut och gatorna var tomma. Här och var vilade små dimmoln som påminde om hösten och kylan bet lite i fingrarna. Backarna längs med rundan tornade upp sig som små utmanade moståndare men jag besegrade dem en efter en utan att behöva använda särskilt mycket artilleri. Jag plöjde rakt igenom dem, utan att egentligen tänka på dess motstånd. Mina tankar var på en helt annan plats och la inte alls märke till den höga pulsen eller ansträngda andningen. Jag hade fullt sjå med att fundera på vilka tre färger på svettband jag ska köpa in till Träningsprylar! Rosa är ett måste. Orange är ett sportigt kanske. Limegrönt är snyggt men vill man han det? Turkost känns också ganska hett. Gult är rätt snyggt men är jag ensam om att tycka det?

De svåra frågorna fick mig att fokusera på annat än långa backar. Men mot slutet gjorde sig tröttheten påmind. Benen tappade i spänst. Det började bli kallt. Så jag tänkte på Rocky och hur han sprang uppför trapporna i Philadelphia i den där scenen som egentligen sammanfattar hela filmen. Så jag gjorde som han. Flög upp för sista backen – oövervinnerlig för ikväll.