När Petra Axlund skriver så läser tusentals. Tiotusentals. Ibland hundratusentals. Petra jobbar med träning på alla möjliga sätt och vis och peppar och coachar genom ett gäng olika kanaler. Till exempel i tidningen Metro, på sin blogg och egna PT-företaget Swedish strength och genom Röhnisch peppsatsning. Är det någon jag är avundsjuk på, så är det Petra Axlunds yrkesliv! Just därför tycker jag att det är lite extra kul och spännande att se vad Petra svarar på frågan vad träningsglädje är för henne:
”Träningsgjädje för mig är att uppnå de där endorfinkickarna. De där stunderna då man är starkare, snabbare och bättre än vad man trodde. Då man kan, orkar och vill mer än man visste. Men träningsglädje handlar inte bara om ömma muskler och svettdroppar i pannan, för mig handlar det även om balans mellan kropp och sinne. Jag kan få en otrolig kick av ett schysst yogapass eller avslappningsövningar. För mig är träningsglädje en kombination av att känna sig stark, snabb, frisk, hälsosam och i total balans och harmoni.”
Vet ni vad? Jag känner lycka när jag läser det där. Träningsglädje är på något sätt lycka!
Kolla även in dessa kända profilers tankar om träningsglädje:
@Grabben: Jag jobbar som journalist på Metro … alltså mitt jobb är att intervjua andra, synas och höras så lite som möjligt själv och inte skriva egna åsiker. Vet ingen tidning som publicerar artiklar där journalisten syns och hörs. Det gör jag i krönike-form istället i bland annat Fitness Magazine. Och på bloggen.
Jag känner ofta att jag kan och orkar mer än jag trodde. Det kan ju vara så ”enkelt” som att jag inte tror att jag ska palla springa X antal kilometer men så sätter man igång och benen går av sig själv. Det var lite det jag syftade på i min beskrivning. Eller som när en PT pressar en att lyfta mer än man någonsin hade gjort på egen hand. Världens bästa feeling, trist att du aldrig känner så. Det är just dem studerna jag strävar efter.
Har sett att hon skriver i Metro ibland, men det är ju oftast text från vad nån annan berättat, så det kunde ju du lika gärna skrivit.
Tyvärr vet jag inte om jag känner träningsglädje särskilt ofta enligt hennes beskrivning. Jag kommer knappt ihåg när jag varit starkare, snabbare och bättre än vad jag trodde.
tråkigt att det inte blev något airport race för dig runt flygstationen i H-stad. Hoppas du kurerar dig från sjukdomen som du berättat om i bloggen. Nästa år kanske det får bli ett riktigt airport race istället 🙂
Börja med att försöka få in en fil och fila upp området där den sitter fast. Skära gör man i sista hand. Och innan tån blir lila och sprängande (hände mig)
Jag skär upp mellan nageln och där den gått in i skinnet, så att jag kan komma under nageln och böja upp den. Det är inte säkert att du behöver skära upp, målet är att komma under nageln och böja upp den. Enligt min erfarenht ska man inte klippa ner nageln, det finns risk att den fortsätter växa innåt, fast ännu längre ner.