Det händer mycket i träningsväg den här helgen. Super Saturday-konvent, The Academy-konvent och så en halvmara på det. Allt i Stockholm (som vanligt). Jag ska inte vara med på en endaste grej men tänker ha mig en Super Saturday ändå. Med sovmorgonsmys, med liten promenad före frukost och med en solig dag på stan.
På promenaden funderade jag på vad det var som gjorde att det gick så bra i våras – då jag gick ner typ 16 kilo – och vad det är som inte funkar nu. För det första gäller det att bestämma mig. Det är inget jag bara säger att man ska göra. Det måste liksom komma inifrån. För mig är känslan av att ha bestämt sig lika tydlig som magkänslan. Man vet när man bestämt sig. Och när man väl har bestämt sig så ser man inte allt det där runtomkring lika tydligt. En muffin blir bara en muffin och att man själv skulle äta den ligger inte ens på världskartan. Har man inte bestämt sig så krävs det en jäkla massa dividerande och diskuterande med sig själv om att äta eller inte äta den där jäkla muffinsen.
Jag har bestämt mig nu. Känslan ligger där och pyr i magtrakten. Den är rätt skön. Jag åt rätt enformigt i våras – och det funkade. Förmodligen kan min matsedel se rätt tråkig ut för den oinvigde, men som sagt. Har man bestämt sig så har man och då upplever man det inte som tråkigt. Jag kan nog inte förklara det på ett bättre sätt…
Standardfrukosten i våras var äggröra på 2 ägg och 0.5dl grädde. Skulle det bli en hård träningsdag stekte jag 1/2 paket bacon till. Lunchen bestod ofta av tonfiskröra på 1 burk tonfisk + lite majonnäs + lite creme fraiche och gärna lite dill. Till det 1-2 kokta ägg. En lunch som funkade perfekt som matlåda. Som mellanmål åt jag ibland lite oststavar. Middagen var nog den som varierade mest men min absoluta favorit är köttfärs som steks precis som det är och sedan en tomat- och fetaostsallad på det och gärna lite keso eller creme fraiche till. Ganska ofta blev det ett en latte under dagen, eller kanske lite hallon och grädde till efterrätt. Det där var en ganska typisk dagsmatsedel jag inte tröttnade på en endaste gång. Och den funkade uppenbarligen – så nu ska jag försöka hitta tillbaka till den!
[…] har tidigare skrivit ett inlägg om att bestämma sig och jag står fast vid det jag skrev då. I mitt fall är det så himla sant. Det räcker inte med […]
Det är lustigt det dr när en godisbutik ena dagen kan vara bara en butik och andra dagen en butik från helvetet som bara suger och sliter in en.
lycka till med att hitta tillbaka, jag hejar på dig.. pepp pepp!
O supersaturday var grymt! kom nästa år!!
Jag håller med dig också. När jag körde mitt ”race”, under första halvan av detta året, så var det superlätt att vså massa grejjer, sötsakerna och brödet fanns liksom inte på min karta. Koolt att man kan låta beslutsamhet fortplanta sig i kroppen på det viset, verkar som att du hittat tillbaka till det där också. Det brukar kännas i magtrakten. 🙂
vad bra att vi förstår varann! 🙂 och gi före lunch och lchf efter lunch låter som en smart strategi jag ska ha i åtanke!!
@Prralin:
Ja, ja jag håller med! 🙂 När man inte börjar debattera med sig själv om man ska få den där tårtbiten eller inte eller om man ska träna elle rinte. När planen är klar coh tydlig och det inte finns ngt annat- Då vet man. Då har man betsämt sig.
HÄRLIG!
Jag citerar det som Prralin just skrev i min blogg ”Jag känner på mig att det kommer bli en bra vecka det här…”
För mig känns detts som den första riktiga BL veckan, där jag verkligen kommer få ihop både kost och träning som tänkt. Exciting!
Jag tror också att det handlar om att bestämma sig och ha en plan som funkar. Motivation förjänar man, inget man kan gå och vänta på. Nyckeln för mig var när jag hittade ett sätt att äta som funkar som i korthet innebär trad. GI före lunch och LC efter lunch.
En annan sak som har betydelse (iallafall för mig) är attt man måste börja när man vet att man har någolund lugnt. Man måste få möjlighet att lägga lite distans bakom sig för att tackla allt som dyker upp i form av frestelser och situationer på vägen.
Jag tycker det låter som en väldigt bra Super Saturday du har framför dig!
Det är så sant som det är sagt, det där med att bestämma sig. Ibland kan man (läs: jag, för jag kan bara prata för mig själv) tycka att man har bestämt sig, man har uttalat orden eller skrivit ner det: ”jag har bestämt mig”. Men ändå är det som att kroppen inte hänger med? Den känner av att det inte är förankrat på djupet.
Men sen andra gånger så kan man liksom känna i hela kroppen, att själva kroppen säger ”jag har bestämt mig”, fast att man inte själv uttalat orden. Då tänker hjärnan ”jaha, har jag bestämt mig?! vad bra, då kör vi!” – och det är oftast då det ger resultat. För mig iaf. 🙂