Det var länge sedan jag var på ett spinningpass som tog mig till maxpulshöjder. Men idag hände det! Jag taggade till mig själv när jag satt på spinningsadeln och liknade passet vid uttrycket 15 minutes of fame. Man har bara en chans på sig. En kort kort stund där det gäller att ge allt man har. Ösa på. Verkligen dra nytta av här och nu. Passet varade i 45 minuter och det är faktiskt ingenting. Om jag ska såsa och vara ”halv-på” så kan jag vara det under resten av dygnets 23 timmar och 15 minuter. Så jag tände till.

Spark i baken-Tess ledde cyklingen och jag kände igen passet från förut. Då har jag haft svårt att fokusera på de 13 intervallerna (+ några till som smögs på under de sista låtarna) men idag var det enkelt. Jag tog alla ståendes helt enkelt. Det blev målsättningen. Och det klarade jag. De flesta med hög kadens eftersom det ger mig högst puls med lägst mjölksyra. Efteråt rann svetten på både armar och vader och det kan ju tyckas äckligt om man frågar mellanmjölkstjejen men det är ju svett och adrenalin som är själva grejen med träning!

Efter passet lunchade jag och Tess på Waynes. Bäst att passa på eftersom våra andra halvor inte gillar sådana ställen. Tess var fin och färgglad och jag fick henne på bild men tyvärr visade sig just den filen vara trasig såhär i efterhand. Så det får bli en bild på svartvita mig istället: en färgkombination jag körde även på gymmet.