Jag känner mig helt knockad! Det gjorde jag redan innan jag stack ut och sprang en sväng på morgonkvisten. Benen känns mosiga och jag orkar inte lyfta armarna. Huvudet är alldeles vimmelkantigt. Vad har hänt?

När jag stod i duschen efter morgonlöpningen kom jag på varför jag är trött i överkroppen: styrketräningen från i tisdags! Och benen är mosiga sedan i måndags. Och huvudet har checkat ut på grund av insomnian igår. Nu är det bara att samla ihop alla trasiga rester, lappa ihop dem och hoppas på att allting gjuts fast sådär fint som det var innan. Det ska nog gå bra. Österlen får läka ihop mina trasiga delar.

Morgonjoggen blev en lugn historia. Det är det som är det fina med löpning. Man behöver inte alltid trycka gasen i botten. Ibland kan man springa bara för att njuta också. Till alla dem som sagt till mig att de avskyr löpning för att det är så tråkigt och så jobbigt har jag alltid sagt samma sak: slå av på takten. Du behöver inte springa så fort! Hastigheten kan du ta igen senare, när du kommit igång lite mer.