Träningsglädje

Jag skriver rätt mycket om mig själv i den här bloggen. I detta inlägg får det vara nog med det. En av de bloggar jag följer är Angela Monroes. Ni vet, den där tjejen som också var den fysiskt starkaste tjejen i årets Robinson och som har blivit prisbelönad för att hon ställde upp i tävlingen som ett smart sätt att göra PR för sitt företag. Angela tränar en del, minst sagt. Sådant gillar jag. Därför frågade jag henne vad som driver henne till att träna, och vad som är träningsglädje för henne. Såhär svarade hon:

Det som driver mig till att träna är hur den får mig att må. Träningen är min stress release och om jag inte fick köra loss nästan varje dag, skulle jag bli tokig. Alla har vi olika sätt att koppla av på. Mitt är att svettas! En positiv bieffekt är ju dessutom att man blir snygg av det, vilket gör att man mår ännu bättre!

Träningsglädje är när man känner hur skönt det är att använda kroppen till det den alltid varit till för – att röra på sig! Endorfinkicken efter ett hårt pass gör mig lycklig hela dagen.

Jag har gett mig fan på att ge alla som kommer och besöker mig i Halmstad en guidad tur längs med Prins Bertils stig. Jag kan inte alla infoskyltar utantill än, men jag vet att längs med stigen så begicks en av de största slagen under vikingatiden. Över 300 skepp låg där ute och fightades. Hallänningarna förlorade mot norrmännen trots att flottan var dubbelt så stor. Så kan det gå. Jag och tränings-Nilla, som är här på helgbesök, gick också. Stackarn. I 3 timmar gick vi. Hon med svullen handled som snart ska opereras – och jag pigg och glad och utan krämpor men med träningsvärk i rumpan. Jag sa att ”snart är vi framme”, ”snart hittar vi en bänk i skuggan”, ”snart är det inte lånt kvar”. Jag har nog förlorat min trovärdighet hos Nilla. Men hon höll humöret uppe som en riktig muntergök och jag tror vi båda delar uppfattning om 2 saker: 1) Det är skönt att röra på sig. 2) När man rört på sig länge så är det skönt att ligga ner.

Prins Bertils stig var lika vacker som alltid – men jag gillar den nog bättre under våren och hösten. Då är naturen mer kratfull. Nu är den mer vackert mesig.

Målet var att ta oss till Tylösand. Dit kom vi till slut. Vi undvek att lägga oss i ”heta hörnan”. Där var det alldeles för mycket folk. 1 kilometer längre bort hade vi flera kvadratmeter sandstrand helt för oss själva så där fick duga gott. Havsvattnet höll friska 21 grad och vi badade tillsammans med halva stranden och 2 ofarliga maneter. Det var friskt och uppsvalkande. Och något varmare när man doppade sig andra gången – jämfört med första.

Nilla konstaterade att hon fått sig en sisådär 10 nya fräknar, men jag tror hon får lägga på några nollor. Själv har jag slutat räkna mina. Det finns inte siffror nog.

Vi skippade after beachen på Solgården i Tylösand och tog den hemma på balkongen istället. Vi firade den soliga härliga dagen med skumpa – och salta pinnar som återställde saltbalansen i kroppen. Jag och Nilla har kommit överens om att dricka 1 drink för varje kilometer som vi gått idag. Det blir fler än 12 stycken. Vi får se hur det blir med den saken…

PS. Till snygga Emliscious: du efterfrågade många bilder. Jag hoppas du är nöjd med vad jag åstadkommit idag? DS.

I eftermiddags tränade jag mitt drömpass. Det passet jag alltid trånar efter när jag är borta eller när jag har fullt upp med annat. Passet som är träning när det är som bäst. Passet med megajäkla stort P!

Drömpasset sker utomhus. Det är intervallbetonat och det är fokus på ben. Det är kreativt och det är hands on. Och självklart skiner alltid solen. I mitt drömpass är det stor risk för att man får knott i munnen, myggbett på benen och grus i skorna. Fast det där brukar mina drömmar aldrig handla om.

Mitt drömpass är en form av crosstraining – á la Sara. Med mina favoritövningar. Jag började springa en omväg upp mot terrängslingorna på Galgberget. Hann med 10 minuters lugn uppvärmning innan jag gav järnet i 2 asfaltsbackar. En trappintervall senare var jag på slingan. Löpningen under passet går egentligen ut på att springa i ”lagomtempo” och förstärka de naturliga pulsökningarna genom att springa snabbare och göra ökningarna till spikraka toppar. Att öka i uppförsbackarna alltså. Roligt? Ja! Jobbigt? Ja! Men vet ni vad – backarna tar slut snabbare om man spurtar uppför dem. Tänk på det nästa gång ni befinner er i en mördarbacke!

Jag sprang runt på Galgbergets slinga tills jag kom till mina favoritbackar som ligger lite utanför slingan. De är ungefär lika branta som de brantaste backarna på Ursviks 15-kilometersslinga. Ni som varit där vet vad jag menar. Att springa uppför är nästan enklare än att ta sig ner. Att springa uppför är inte så jobbigt, det går på knappa 30 sekunder. Det är när man kommit upp som det jobbiga börjar – när syreskulden jagat ifatt mig. Jag gjorde 3 backintervaller – och varvade med att sitta i jägarställning mot ett lass virke. Min ryggtavla passade perfekt mot en trädstam.

Sedan började jag springa igen, tills jag kom till en lång raksträcka. Jag slog av på tempot och tog mig framåt genom utfallsgång. Det går inte särskilt fort – men det är jobbigt. Räknade till 100, skakade ur mjölksyran ut benen och pinnade på – hemåt.

Jag kom inte särskilt långt förrän jag befann mig i himmelriket. Mitt bland en massa trappor. Jag kunde bara inte springa förbi. Jag var tvungen att stanna till – och testa trapporna. Det blev runt 3-4 trapprusher. Vissa längre, vissa kortare. Alla underbara. Åh vad jag älskar trappor. Faktiskt lika mycket som muffins och strawberry daquiris!

Jag tog det lugnt på hemvägen, småjoggade. Jag hade lämnat skogen och kommit till civilisationen igen. Bilar, cyklar och barnvagnar körde runt omkring mig. Gick över den gamla järnvägsbron över Nissan och hade 150 meter hem. Då bestämde jag mig för att kräma ur det sista ur benen. Så det fick bli 150 meters utfallsgång. Fast jag ska erkänna att jag gjorde dem i 2 set. Och sedan åkte jag hiss upp till min lägenhet…