Träningsglädje

Detta inlägg riskerar att bli något flummigt. Därför säger jag redan nu vad jag vill ha sagt: våga gå din egen väg! Våga strunta i att lyssna på vad andra säger. Våga lyssna till dig själv!

Jag har under en tid funderat på hur vi löptränar idag, jämfört med förut. Hur vi idag har program med intervaller och minutrar och olika pulszoner vi ska ligga i och ditten och datten och allt är så jäkla petnoga och ligger man 1% fel i snittpulsen äventyrar man sin hälsa. Och så lyssnar jag till folk som berättar om hur de förut sprang på max nästan varje gång. Mätta ut en runda som de skulle springa snabbare på. Jämt. Och då var det inte fråga om några skador medan folk idav verkar vara skadade i parti och minut.

Och jag undrar om vi är så jäkla mycket klokare idag vad gäller träning. Om vi istället för att lyssna till vår egen kropp litar för mycket på ett program som är minutiöst utstuderat men som faktiskt inte tar hänsyn till hur vi mår just idag. Just då. Just nu. Vad har träningsprogrammen faktiskt resulterat i. Enligt statistiken över alla de som fullföljer marathon är vi långsammare nu än för tiotalet år sedan trots att det känns som om vi tränar mer utstuderat nu. (Tränar vi för mesigt?)

Jag snubblade över den här bloggen och blev så jäkla glad. Killen känns frigjord. Ojar sig inte över att inte göra som alla andra. Han har hittat sin egen väg och det gör mig glad. Skitglad. För det visar att det finns egna vägar att gå.

En sådan väg vill jag vandra. En alldeles egen. En väg där jag inte måste förlita mig på andra. Fråga mig själv om jag gör rätt enligt programmet? Ska det kännas så här enligt planen? Skit i plan och program! Visst kan du lyssna till andra men våga lita till dig själv. Att du kan. Själv!

Att gå sin egen väg har inte bara med löpning att göra. Ni som hängt med bloggen ett tag vet att jag flyttade till Halmstad på vinst och förlust. Det blev rena rama toppvinsten. Jag gick på magkänslan när jag bodde på Irland och bröt upp det livet efter 4 år på den gröna ön. Och i veckan skrev jag en mailansökan till ett jobbuppdrag med rubriken ”Ska vi göra något kul ihop?”. Jag fick svar på en gång.

Dekadensen håller ett fast grepp om min lägenhet i Halmstad. Den har bosatt sig i köket. Bland bunkar och skålar. Bland smörkräm och mandelbottnar. Den har resulterat i ett gäng biskvier just nu ligger och gottar sig i kylskåpet. Faktum är att några av dem just nu ligger i en snygg porslinsskål på Indiska som jag fyndade för 29 spänn, inknutna med en sommargul sidenrosett. Jag ska på ”inredningsparty” ikväll och tänkte ge värdparet lite semesterfika.

Biskivierna var superenkla att göra och godare än de man köper – men svåra att få runda. Ett litet mått hjälper nog för att få till en snyggare form. Enligt receptet är detta minibiskvier, vilket är perfekt om man vill hålla igen lite. De passar således bra för alla fransyskor där ute i landet! (Fransyskorna äter allt – men väldigt lite, är det inte så?)

Jag befinner mig i ett lyckorus. Livet är det bästa som finns*! Vilodagar är härliga för att man får möjlighet att längta till träning och jag riktigt längtar till morgondagens löppass som jag faktiskt tänker stjäla rakt av från en av Sveriges gladaste (?) löparklubbar. Och så ska jag superstyrketräna. Stora boken om styrketräning fick bli nattlektyr igår innan jag skulle somna och jag är blev både inspirerad och taggad. Men allra gladast är jag över den här bloggen. Över er! För jag har världens bästa läsare. Jäklarns vad ni inspirerar mig. Genom att läsa, kommentera. Ja genom att bara finnas till! Snacka om att jag sitter på ett moln av blogger’s high högt, högt uppe i himlen. Jag tänker inte komma ner. Aldrig någonsin.

*Livet är inte det bästa som finns per automatik. Livet är det bästa som finns när man gör det till det bästa som finns. Livet kan vara det bästa som finns trots att det inte är perfekt. För det är det sällan i någons liv. Livet kan vara det bästa som finns ändå.