Jag kan bli lite trött ibland när folk vill vara som någon annan. Vad är det för vits med att dregla över någon annans liv? Lev ditt eget liv så som du vill leva det istället.
Det är (VeckoRevyn-)Ebba som fÃ¥tt igÃ¥ng mig. Hon skriver om Emma Wiklund som ”verkar ha ett lovely liv med sin Hans”//”en sÃ¥dan där avundsvärd typ som är beroende av att springa. à h det vill ju jag ocksÃ¥ bli – men det gÃ¥r ju inte.”
Jag blir alltid irriterad av ideal som finns av nÃ¥gon anledning som jag inte fattar. Varför vill folk bli nÃ¥got, eller göra nÃ¥got, som de ändÃ¥ inte gillar? Typ löpförälskad. Det kan ju verka konstigt att jag skriver en sÃ¥dan grej eftersom jag ofta hyllar löpningen som det bästa i världen – för mig. Men jag kan mycket väl förstÃ¥ att allting inte är för alla. DÃ¥ finns det hur mÃ¥nga andra aktiviteter som helst som ger samma känsla och som kanske passar bättre för nÃ¥gon annan: tennis, simning, cykling, inlines, badminton, spinning, styrketräning, squash, boxning, skidÃ¥kning, yoga…
Jag blir irriterad över grejer som man bara mÃ¥ste ha för att vara cool och avundsvärd – istället för att hitta sin egna coola grej. Eller folk som skryter av att jobba pÃ¥ vissa ställen eller känna vissa statusmänniskor. Eller leva sitt liv som om det vore perfekt enligt nÃ¥gon annan. Gör det dig lyckligare?
