Jag kan bli lite trött ibland när folk vill vara som någon annan. Vad är det för vits med att dregla över någon annans liv? Lev ditt eget liv så som du vill leva det istället.

Det är (VeckoRevyn-)Ebba som fått igång mig. Hon skriver om Emma Wiklund som ”verkar ha ett lovely liv med sin Hans”//”en sådan där avundsvärd typ som är beroende av att springa. Åh det vill ju jag också bli – men det går ju inte.”

Jag blir alltid irriterad av ideal som finns av någon anledning som jag inte fattar. Varför vill folk bli något, eller göra något, som de ändå inte gillar? Typ löpförälskad. Det kan ju verka konstigt att jag skriver en sådan grej eftersom jag ofta hyllar löpningen som det bästa i världen – för mig. Men jag kan mycket väl förstå att allting inte är för alla. Då finns det hur många andra aktiviteter som helst som ger samma känsla och som kanske passar bättre för någon annan: tennis, simning, cykling, inlines, badminton, spinning, styrketräning, squash, boxning, skidåkning, yoga…

Jag blir irriterad över grejer som man bara måste ha för att vara cool och avundsvärd – istället för att hitta sin egna coola grej. Eller folk som skryter av att jobba på vissa ställen eller känna vissa statusmänniskor. Eller leva sitt liv som om det vore perfekt enligt någon annan. Gör det dig lyckligare?