Det finns ett ganska återkommande sommarträningstips som säger att man ska träna på morgonen för att det är lätt hänt att det inte blir av annars. Det där tipset ska jag lyssna till jäkligt noga i fortsättningen.

Jag har haft en dag som varit fylld med ganska mycket jobb. Fram till strax efter lunch. Grabben har också jobbat hemifrån så vi har suttit på varsin sida av köksbordet och knappat på våra datorer. Vi har varit inställda på att träna båda två men att det skulle ske ”sen”. Grabben föreslog ”senare ikväll” och det var fine med mig. Så jag gick och tog en powernap som råkade bli lite längre än den var tänkt. Inte bara det. Helt plötsligt dök det upp en spontan kvällsplan också – som inte alls involverade träning. Och snabbt insåg jag att det inte skulle finnas någon tid för träning. Hallå? Vad fan hände?

Jag är inte sur på Grabben trots att det skulle vara ett lätt och enkelt alternativ. Det hade varit enkelt men inte särskilt rättvist att skylla träningsmisslyckandet på honom: det var han som ville skjuta fram träningen. Men jag hade full frihet att gå och träna precis när jag ville! Det var ingen som tvingade mig att stanna hemma. Så nu sitter jag här och påminner mig själv. Jag är inte sur. Jag är inte sur. Jag är inte sur. Jag hade alla möjligheter att gå och träna tidigare. Det är den insikten som gör mig sur – om något.