Det finns ett ganska återkommande sommarträningstips som säger att man ska träna på morgonen för att det är lätt hänt att det inte blir av annars. Det där tipset ska jag lyssna till jäkligt noga i fortsättningen.
Jag har haft en dag som varit fylld med ganska mycket jobb. Fram till strax efter lunch. Grabben har ocksÃ¥ jobbat hemifrÃ¥n sÃ¥ vi har suttit pÃ¥ varsin sida av köksbordet och knappat pÃ¥ vÃ¥ra datorer. Vi har varit inställda pÃ¥ att träna bÃ¥da tvÃ¥ men att det skulle ske ”sen”. Grabben föreslog ”senare ikväll” och det var fine med mig. SÃ¥ jag gick och tog en powernap som rÃ¥kade bli lite längre än den var tänkt. Inte bara det. Helt plötsligt dök det upp en spontan kvällsplan ocksÃ¥ – som inte alls involverade träning. Och snabbt insÃ¥g jag att det inte skulle finnas nÃ¥gon tid för träning. HallÃ¥? Vad fan hände?
Jag är inte sur pÃ¥ Grabben trots att det skulle vara ett lätt och enkelt alternativ. Det hade varit enkelt men inte särskilt rättvist att skylla träningsmisslyckandet pÃ¥ honom: det var han som ville skjuta fram träningen. Men jag hade full frihet att gÃ¥ och träna precis när jag ville! Det var ingen som tvingade mig att stanna hemma. SÃ¥ nu sitter jag här och pÃ¥minner mig själv. Jag är inte sur. Jag är inte sur. Jag är inte sur. Jag hade alla möjligheter att gÃ¥ och träna tidigare. Det är den insikten som gör mig sur – om nÃ¥got.
