Kroppen tycker att den har fått sova för lite. Trots ett snitt på 8 timmar per natt den senaste veckan tog jag mig en siesta igår eftermiddag runt 16-tiden. Och sedan sov jag. Och sov och sov och sov. Och så vaknade jag klockan 09.00 imorse. Och med det missade jag gårdagens träning helt.

Jag kom iväg nu på morgonkvisten istället. Istället för att starta i Varbergsloppet klockan 14.30 blev det en snabbdistans klockan 09.20. 40 minuter där jag konstant pratade med mig själv samtidigt som Ipoden gick för fulla lurar. Jag upprepade ”Spring, spring, spring” under alla 40 minutrarna. Det kan tyckas lite tjatigt, men det blev det aldrig.

Jag snabbdistansade mig till gymmet och slank in för att köra lite benträning. Det blev 9 set i benpressen, knäböj i smithen och curls för baksida lår. Det kändes väldigt lite men när jag sprang hemåt hade jag en konstig känsla i benen. Den där känslan när man inte vet om benen ska bära eller brista.