Ungefär en halv kilometer in på morgonens drygt 6 km långa löprunda märkte jag att det var som om jag hade små motorer under skosulorna. Jag vet inte om det var den 4 dagar långa vilan, de snabba skorna på ett snabbt underlag, eller det faktum att jag för första gången sedan julas faktiskt inte legat på energiunderskott, som gjorde det. Men snabbt gick det, och glad var jag!

Jag var inte bara utrustad med motorer under fötterna. Jag sprang dessutom med ett leende. Inte över mitt tempo – utan över det tak av grönska jag sprang under. Nu har träden slagit ut för fullt. Den slinga som förut kantades av tråkiga kvistar och grenar står nu i full grönska. Det har fullkomligt exploderat!

Jag sprang mina 6 kilometrar och kände mig som en glad tönt. Jag insett att jag blivit vuxen på riktigt som gläds när våren spricker ut i full blom. Såhär brydde jag mig aldrig förut. Jag har blivit en vuxentönt. Dock en glad sådan.