Bloggen Träningsglädje, www.traningsgladje.se, är en hälsoblogg och en blogg om träning som funnits sedan 2006. Idag är Träningsglädje en av Sveriges största bloggar inom outdoor; till exempel cykling, löpning och skidåkning.
Jag som skriver hälso- och träningsbloggen Träningsglädje heter Sara Rönne. Jag vill uppleva livet och tusen känslor i ett par löparskor, på en cykel eller på skidor – med svett i håret och endorfinruset i kroppen.
Här på min blogg kan du läsa om löpning, cykling, skidåkning, simning, styrketräning, träningsresor, tankar om hälsa, träning och livet – och så en hel del mat och recept.
Jag minns inte mina personbästan eller rekord, men jag kommer ihåg alla känslor. För mig är det resan som är målet med min träning. Träningsglädje när det är som allra bäst.
Jag bor i Åre och Stockholm. Mitt hjärta slår för somrar och vintrar. Träning inomhus och utomhus. Jag är utbildad skidlärare och cykelinstruktör. Jag är anlitad inspiratör och föreläsare.
Min blogg Träningsglädje är en del av mitt jobb. Jag jobbar med digitala medier och framförallt digital PR och content management. Jag föreläser ofta om olika aspekter i vår digitala samtid. Jag är även frilansande fotograf och skribent.
Tusen tack till dig som läst den här träningsbloggen under alla år – och som varje dag fyller den med meningsfulla kommentarer och som skickar mig uppskattande mail. Du är en stor del av traningsgladje.se – och du är en bidragande faktor till varför den här bloggen så ofta finns på topplistor när bästa hälsoblogg och träningsblogg ska rankas. Du inspirerar mig!
Kontakt: [email protected]
Twitter, Instagram, Snapchat och Pinterest: @sararonne
Jag tar gärna emot pressinformation. För icke beställt material ansvaras ej. Alla samarbeten (affiliatelänkar och sponsrade inlägg) märks ut enligt marknadsföringslagen.
Jag tyckte det var lite dåligt flås på morgonpromenaden igår så jag la till stavar idag. Nordic walking, som det så fint heter. Det blir jobbigt med stavar faktiskt. Jag hade definitivt högre puls imorse. Men jag längtar till påsk så jag inte behöver göra min morgonträning 05.50. P1:s morgonsändningar har knappt börjat då…
Det finns vissa fördelar med att bo hemma hos föräldrarna lite nu och då. Hemma hos mina föräldrar stavas en av dessa fördelar Iron Aid. Vilken mackapär! Det är en torktumlare som med hjälp av ånga torktumlar skjortor strykfria. Med hjälp av samma ånga – eller rättare sagt samma teknik – kan man torktumla bort dålig doft. It’s the shit! Det är kanske inte smart att slänga in träningskläderna efter värsta maxpasset, men däremot efter en snabb promenad i solen. Skitsmart grej. När jag samlat lite mer klirr i kassan ska jag också skaffa en Iron Aid. Och en riktig inbyggnadsångugn.
När jobbet var slut hade jag tänkt att ratta bilen över Västerbron till SATS Hornstull. Istället körde jag rakt ut på Essingeleden och hem. Solen sken och att jag funderat i över 2 timmar om jag skulle gå på den där gruppträningsklassen talade sitt tydliga språk. Nej det skulle jag inte. Jag skulle hem. Hem och springa!
Hemma i träningsgarderoben har jag hittat en löparjacka som känns fullständig obekant. Är den min? Har jag köpt den? När då? Jag har inget som helst minne att jag köpt en svart och rosa löparjacka från Soc på Stadium. Men den passade, så den är nog min ändå.
Jag jagar fortfarande formen. Vilken form som helst faktiskt. Det behöver inte vara en superform. Till och med en halvdann form skulle göra mig tacksam just nu.
Jag springer – det känns tungt och segt, jag förmår inte att springa snabbare men jag blir ändå inte svettig. Det är en väldigt konstig känsla som rotat sig fast i mitt fullkomligt friska löparhjärta. Jag har nog aldrig känt såhär förut. Bilderna nedan visar hur jag känner mig, och hur jag vill känna mig, när jag springer.
Löpningen just nu: lite trött, lite tillbakadraget. Noll ös eller jävlar anamma.
Löpningen som jag vill ha den: on top of the world och fullt ös medvetslös.
Även om det kändes ganska kasst så var jag ute i 60 minuter. Sprang mot min trygga skogsslinga. Den där vi sprang i skolan. Som vi hatade då – men som jag älskar nu. Där jag känner till varenda kotte och varenda sten. Sedan förlängde jag rundan med en avstickare in i skogen. På en mindre skogsslinga där solen lyste med sina bleka kvällstrålar innan ett gäng småkillar med moppe och smällare störde löparfriden på en parkeringsplats. Jag överröstade dem med Alcazars Stay the night i mina öron. Lite senare stängde jag av musikmaskinen och lät fåglarnas kvällskvitter vägleda mig den sista biten hem. Nu sitter jag här och är ganska nöjd över ett genomfört löppass trots taskig känsla. The good times will come.
