Träningsglädje

Jag vaknade inte bakfull imorse. Det berodde inte på att jag inte drack alkohol igår. Snarare berodde det på att jag inte hunnit bli så pass gammal. Det dracks visserligen inga mängder igår, men vi gick och la oss tillräckligt sent för att bara ha sovit lite drygt 6 timmar när vi gick upp för att träna innan frukost imorse klockan 10.00. Grabben kallar denna påskhelgsträning för ett träningsläger men läser man hans gästinlägg om påskträningsläger inser man snart att så inte är fallet. Hade det varit ett riktigt träningsläger hade vi morgontränat på morgonen.

Hur som helst, morgonen bjöd på 60 minuters löpning i solsken och motvind. Vi hittade en förlängning på den slingan jag springer allra mest, och så fartlekte vi den sista biten hem.

Mitt på dagen tänkte jag göra ett gästspel på gymmet men efter att ha gått dit upptäckte jag att de hade stängt 2 timmar tidigare. Det var bara att knata hemåt igen med mina påskgula Nikedojjor. Istället snörde jag på mig mina Defyance och bestämde mig för att göra sällskap med Grabben i hissen ned från lägenheten. Han skulle springa distans. Jag bestämde mig för att springa slingan på Galgberget.

Inte bara springa. Jag bestämde mig också för att springa alla de partier jag tyckte var jobbiga 3 gånger. Som ett slags intervaller. Det började med trappan gjord av oregelbundna stockar upp till berget efter första kilometern. Sedan kom ett långt och inte särskilt brant men väldigt segt uppförslut. Och så en till trappa i sten som är enklare att springa fort uppför men som man inte vill snubbla i. Sedan en brant nedförsbacke som jag sprang åt andra hållet och gjorde till uppförsbacke. Och så Galgbergets jobbigaste backe som verkligen tar musten ur en. Till sist en brant men kort backe. Allt gånger 3. Så fort jag kunde. Mellan jobbigheterna joggade jag lite lätt och kände mig som Farbror Frej. Ni vet, han som hittade på roliga grejer av typ ingenting.

Första trappintervallen (som inte tar slut där de ser ut att ta slut). x 3

Första backen, seg som kola. x 3

Andra trappintervallen. x 3

Intervall i långlång backe (fortsätter i en sväng långt däruppe). x 3

En backe vars lutning inte ville fastna på bild. x 3

Här ska det vara en bild på en till backe som inte alls ville fastna på bild. x 3

Grabben sprang inte intervaller. Men distans kan tydligen vara nog så jobbigt. Så jobbigt som det ser ut att vara här var det dock inte. Inte spydde han heller…

Femte dagen med morgonträning. Första dagen med morgonjogg. Det kändes bra. Kroppen är på g. Jag har överlevt svackan med modet i behåll, även fast det var naggat i kanten ett tag. Det är skönt att vara på gång med löpningen igen. Det går inte fort, men det spelar ingen roll. Det är känslan som räknas. Just nu spelar det ingen roll om jag springer i ett tempo som motsvarar 5 min/km eller 7 min/km. Jag springer inte med ett lopp eller tävling i målsikte. Jag springer för att må bra. Att jag skramlar kilometrar, springer backintervaller eller fartlek, är för variationens skull. Det där med att jaga kilometertider, det kan jag fundera över senare. Just nu känns sådant bara stressande.

Jag firade in påsken med PT-träning iförd mina kycklingskor. För nu har de kommit: mina gula NikeID som jag designade alldeles på egen hand för 3 veckor sen. De är gula. Verkligen gula! Men jag gillar dem. De piggar liksom upp.

Inför dagens pass hade jag sagt till PT-Fredrik att jag ville köra antingen rygg-/axelstyrka eller kondition. jag fick både och: 3 minuter maxpuls på spinningcykel, sedan snabbt ut till gymmet för att köra 3 set av en specifik övning med max 30 sekunders vila mellan seten. Sedan snabbt in till cykeln för 3 minuter. Sedan snabbt ut. Sedan snabbt in. Ja, ni fattar grejen. Jobbigt! (Roligt!) Eftersom vi var så jädrans effektiva och aldrig riktigt vilade (fick ner andhämtningen från cykeln efter första setet lagom till att få upp den igen under det andra setet) blev timmen superlång. Men jäkligt effektiv.