Bloggen Träningsglädje, www.traningsgladje.se, är en hälsoblogg och en blogg om träning som funnits sedan 2006. Idag är Träningsglädje en av Sveriges största bloggar inom outdoor; till exempel cykling, löpning och skidåkning.
Jag som skriver hälso- och träningsbloggen Träningsglädje heter Sara Rönne. Jag vill uppleva livet och tusen känslor i ett par löparskor, på en cykel eller på skidor – med svett i håret och endorfinruset i kroppen.
Här på min blogg kan du läsa om löpning, cykling, skidåkning, simning, styrketräning, träningsresor, tankar om hälsa, träning och livet – och så en hel del mat och recept.
Jag minns inte mina personbästan eller rekord, men jag kommer ihåg alla känslor. För mig är det resan som är målet med min träning. Träningsglädje när det är som allra bäst.
Jag bor i Åre och Stockholm. Mitt hjärta slår för somrar och vintrar. Träning inomhus och utomhus. Jag är utbildad skidlärare och cykelinstruktör. Jag är anlitad inspiratör och föreläsare.
Min blogg Träningsglädje är en del av mitt jobb. Jag jobbar med digitala medier och framförallt digital PR och content management. Jag föreläser ofta om olika aspekter i vår digitala samtid. Jag är även frilansande fotograf och skribent.
Tusen tack till dig som läst den här träningsbloggen under alla år – och som varje dag fyller den med meningsfulla kommentarer och som skickar mig uppskattande mail. Du är en stor del av traningsgladje.se – och du är en bidragande faktor till varför den här bloggen så ofta finns på topplistor när bästa hälsoblogg och träningsblogg ska rankas. Du inspirerar mig!
Kontakt: [email protected]
Twitter, Instagram, Snapchat och Pinterest: @sararonne
Jag tar gärna emot pressinformation. För icke beställt material ansvaras ej. Alla samarbeten (affiliatelänkar och sponsrade inlägg) märks ut enligt marknadsföringslagen.
>
120 minuter var ambitiöst planerat. Ändå landade passet på 5 minuter extra.
Lååångt pass
Det var extremt länge sedan jag sprang långt. Det känns som om jag springer ganska sällan överhuvudtaget nuförtiden. Undantaget var den där 80-minutersjoggen för någon vecka sedan. Därför var det kanske dumt att planera in ett 120-minuterspass idag. Men jag hade ingen annan målsättning att springa mina 2 timmar – utan att komma för högt i puls – och då spelade varken tempo eller distans någon större roll.
Det var helt vitt utanför fönstret. Och då menar jag inte vitt som i snö. Snarare vitt som i dimma. Sikten låg på 20 minuter och isslasket lurade under fötterna. Ändå valde jag att springa mestadels i terräng. Jag var den enda joggaren som gjorde det, ganska puckade, valet. Men jag överlevde. Inte ett enda fall och inte ett enda uppskrapat knä (jag har redan ett så det behövs inga fler). Däremot bjöd underlaget på mentala utmaningar, lite äventyr och en och annan isdans. Helt klart bättre än tröttsamma raksträckor på asfalt!
Här står jag på balkongen. Jag försökte undvika mina vanliga träningslåtar som får mig att tända till. Jag skulle ju springa långsamt. Jag kan inte springa långsamt till Safri duo. Därför blev det en del Dido och James Blunt. En gång smög Basshunter sig in i lurarna också. Det var den enda gången pulsklockan registrerade en puls på över 90%. Det var dessutom påpassligt nog i en uppförsbacke.
Jag har lätt för att komma högt i puls när jag springer (inte så konstigt – min kropp måste dra runt på en hel del) men jag trodde nog att jag skulle ha en lägre snittpuls än 79%… den mesta delen spenderades i pulszon 4 och jag brände totalt 1500 kalorier. Därför tänker jag inte ha dåligt samvete för att jag drack 2 glas mjölk efter passet trots att det innehåller lite för mycket kolhydrater.
På det stora hela gick passet bra. Den sista halvtimman gick lite tyngre men Magnus Ugglas ”24 timmar” piggade upp mig för en stund. Det gjorde även en av James Blunts låtar eftersom jag tycker att den skulle passa så jäkla bra till musikfyrverkeri (vilket har blivit ett stort intresse). Men jag är glad för att jag inte behöver springa långpass varje dag. Det är ganska jobbigt, mentalt, att springa långt. Man gör ju samma sak så länge!!>
Ettan är redan avklarad. Jag låg i sängen till klockan 12. Långpasset borde inte vara så svårt att klara av. Det är bara att ge sig ut! Sist men inte minst är det tjejmiddagen. Det är svårt (och lite ohyfsat tycker jag) att gå bort på en middag och vara selektiv med maten. Men middagen avslutas med ostbricka och det passar ju mig!>
