Träningsglädje

>

När jag bodde i min underbara lilla lägenhet på Söder i Stockholm hade jag en lika underbar filosofi.

Löpning på Tylösand

Galgberget är för vardagar. Tylösand är för helgen. Ungefär så sammanfattade Grabben vad jag menar med lyxträning. Lyxträning behöver inte vara bättre träning. Men det är oftast vackrare träning. Träning som bjuder på mer än maxpuls. Träning som blir till en upplevelse för alla sinnen.

När jag bodde i min minietta på Söder i Stockholm försökte jag lyxträna en gång i veckan. Kanske var det en löptur på Djurgården, eller på Lidingö. Tyvärr tappade jag bort mig någonstans på vägen, och lyxträningen blev inte lika frekvent som den borde – men det spelar inte så stor roll. Jag uppskattar den enormt när den väl utförs. Som i förmiddags.

Jag och Grabben ville ner till stranden. Där är vackert även i januari. Vi åkte ner till Tylösand och sprang på stigen längs med strandskogen bort mot Haverdal. Efter en stund lämnade vi de skyddade träden och sprang i sand på stigar upp och ned för sanddynorna. Någonstans där bebyggelsen började vi vände vi och sprang längs med stranden hemåt.

Baksidan av sanddynorna.

Jag springer uppför…

…och Grabben nedför.

Sedan sprang vi hemåt på stranden.

Det gjorde inte så mycket att jag hade halva Tylösand i skorna efter ett tag. Det gjorde inte så mycket att vi sprang så pass långt ut mot vattenbrynet att vi blev blöta om fötterna. Upplevelsen brädar det mesta. Havet som brusade, naturen som imponerade och stranden som vi hade nästan helt för oss själva. Om några månader kommer det bli ännu bättre, men då måste vi dit några timmar tidigare på morgonen för att uppleva samma känsla.>

Tack och lov för träningen.

Pryläckel

Jag ser många anledningar till varför träning är typ det bästa som finns. Nu är det kanske som så att det allra bästa som finns egentligen är riktigt mjuka och saftiga muffins, men jag försöker förtränga det just nu eftersom muffins inte platsar i min kostcirkel. Efter att ha insett att internet tagit slut när jag satt i soffan ikväll, surfade jag in på sajter och bloggar jag inte brukar läsa, och kom på ännu en anledning till varför jag älskar min träning.

Internet, så som jag använder det, tog slut för en timme sedan. Jag tittade plötsligt upp från skärmen och sa till Grabben att jag inte visste var jag skulle surfa in härnäst. Jag hade surfat runt på allt jag brukar surfa runt på och som stillar min internethunger. Under några sekunder trodde han nog att jag var sjuk, sedan sjönk han ner i sina bokföringspapper igen och glömde bort mig.

Eftersom jag inte hade så mycket annat att göra, och inte alls hängt med i filmen Eternal sunshine of a spotless mind som stod på tv:n, surfade jag in på andra siter. På sminkbloggar. På shoppingsidor. På siter och bloggar med kändisskvaller. Och jag kände med ens en våg av pryläckel och en enorm trötthet. Jag orkade inte med att läsa ännu ett skönhetstips, orkade inte kolla på ännu en produkt att köpa, ännu en kändisbild, ännu ett läppstift som tydligen är helrätt i vår.

Det var då jag kände att träningen befäste sin plats i mitt hjärta ännu mer. Trängde sig in ännu lite djupare. När jag tränar kommer jag så mycket back to basics det bara går. Jag är aldrig så mycket jag själv som när jag tränar. När jag är där, mitt bland maxpulsen, skiter jag i rean på Asos, att det är skira ögonskuggor som är trendigast i vår. Jag kan inte bry mig mindre om Katie Holmes nya frisyr, outlet-måsten i Barkarby och alla prylar som finns på Bluebox som måhända är kul men inte särskilt nödvändiga.

Back to basics

När jag tränar påminns jag om att det viktigaste i världen är jag själv, inte hur Madonna retuscherats snyggare på sina senaste bilder eller den där lila ögonskuggan jag tydligen bara måste köpa. Känslan av ”jag” är den renaste känslan jag känner till. Träningen, och känslan av jag, är min livlina till att förbli den jag är när pryl-, shopping- och kändishetsen härjar som mest.>