Träningsglädje

Jossan Craaford skriver på sin blogg att det första hon kollar på ett hotell är poolen. Det första jag kollar är gymmet.

Magträning

Det första jag kollar om jag ska boka hotell är att det finns ett gym. Helst vill jag se en bild också. Trots detta tycker jag att hotellgym är föga inspirerande. Jag tränar aldrig så dåligt som på hotellgym. På Copperhill finns fräscha gymgrejer. Löpband och cyklar med TV-skärmar och allt är sprillans nytt. Väggarna är prydda med speglar och det är spotlights i taket. Men det känns ändå sjaskigt, och smutsigt. Förmodligen för att det ligger installationsskräp i ett hörn och att det är kladdmärken på golvet. Och så är det trångt. Det dubbla utrymmet hade behövts.

Jag körde magövningar idag. Det gick vägen tack vare att jag blev själv i gymmet efter ett tag. I början cyklade jag på en superbra cykel som hade en mycket bekväm sadel och bra handtag – och som gjorde mig jäkligt trött på bara en kvart. Jag trampade ihärdigt och hade som syfte att bränna så mycket som möjligt. Efter träningen var det nämligen jag som var på väg mot en trerätters middag och en flaska rött.

När jag var klar på cykeln lämnade de övriga tränande påpassligt nog gymmet (några småtjejer som härjade hej vilt med hantlarna). Då kunde jag köra mina magövningar på golvet – det hade aldrig gått med fler än mig på den ytan. Det finns nämligen ingen golvyta what so ever. Men det spelar inte så stor roll. Jag hittade ett jättegott vin på restaurangen efter passet. Det heter ”Wallace”, är hur dyrt som helst (fast det var det billigaste på vinlistan) och har en mycket spännande karaktär. Såhär klockan 00.53 är jag mycket nöjd med min upptäckt. Då spelar det inte så stor roll att det var trångt på hotellgymmet. Jag gjorde trots allt drygt 200 repitioner magövnignar av olika slag.>

Det snöar och blåser utanför. Men vi är inne och lyxar. Högst upp i Björnen!

Copperhill

Copperhill är THE nyhet i Åre. Lyxhotellet som dragit ut på tiden men som äntligen står klart. Nåja, nästan klart. Det som inte är klart döljs väl. Okej då, ganska väl.

Jag och Grabben ska bo på Copperhill inatt. Vi kom hit strax efter lunch och började med några timmar på deras spa. Det gjorde även Josefine Craaford med familj. Det var nybyggt och fint. Det bästa var att det fanns Kerstin Florianprodukter i duschen. Kändes väldigt lyxigt och doftade otroligt gott. Bastun var läcker, ena väggen var i glas ut mot ”verkligheten”. Vi satt där i värmen och såg hur det snöade och blåste – mysigt! Det fanns också en någorlunda stor pool – även denna med utsikt mot backen, skogen och snön. Någonstans borde det finnas en bubbelpool också, men den hittade vi inte.

Snyggt i badrummet – detaljerna gör helheten.

Vattenfallsduschar finns överallt!
Och Kerstin Florianprodukter.

Detaljerna – som sagt…

Grabben har det nog ganska bra…

En schysst bastu – fast allt fick inte plats på bild.

Utsikt från bastun – där jag står och fryser…

Ett snyggt spa i all ära. Men gör gärna en egen avdelning för barnen. Det blir lätt stojjigt och stimmigt annars och skylten där det står ”enjoy the silence” är som ett hånflin.

Själva behandlingarna här kostar multum. Vad sägs om ett helkroppsäventyr för drygt 3000 kronor? Inte idag, för vår del… däremot kände jag för ett glas mousserande på lunchen i Coppermine men nä, det får bli lite lyx ikväll istället. Om de inte har slut på sådant. Hittills har det varit ganska mycket som råkar vara ”slut”. Återkommer med fler rapporter från The Copperhill Mountain Lodge experience!>

Ibland gör man det svårt för sig.

Längdåkning

Längdpjäxorna står och blänger på mig. De trängs med mina alpina pjäxor, och mina alpina innerskor som jag duktigt tar ur varje dag så att de får torka ur ordentligt. Längdpjäxornas kompanjoner, plockepinnskidorna, står snyggt inpackade i ett fodral i förrådet. De vill ut i spåret. Men just ikväll känns steget till spåret så oändligt långt.

Ut i förrådet för att ta fram fodralet. För att få ut det måste jag bråka med diverse snowboards och en massa alpinskidor och stavar. Sedan in med skidorna och fram med rätt valla. Valla och greja. Sedan ut i kylan, in i den kalla bilen och ut på vägen. Till ett skidspår som ligger mestadels i mörker. Ja, i alla fall är det mörkt runtomkring. Spåret är upplyst. Men säkert kallt.

Jag gillar att valla.
Jag vallade skitbra till min Vasaloppsfärd.
Fan vilket bra fäste vi hade.
Det var nog det enda lyckade med den galenskapen.

Jag har tänkt att jag ska åka längd hela eftermiddagen. ”Jag ska bara”, först. Jag ska bara vänta lite. Jag ska bara göra det här. Jag ska bara det där. Fy fan för jag ska bara. Jag ska bara borde förbjudas.

Det är ingen annan som kan förbjuda jag ska bara. Det är upp till mig själv. Och jag vet hur irriterad jag blir på mig själv när jag inte gör något jag verkligen tycker jag borde göra.

Nu är det för sent för att åka längd. Middagen är snart framdukad och jag ska ner till Åre station och hämta Grabben som kommer från Stockholm. Och jag är duktigt irriterad på att det egentligen inte alls hade varit så svårt att komma ut i spåret. Det hade tagit mig max 1 minut att plocka ut skidorna från förrådet, trots att andra grejer stod framför. Vallan hade inte varit några problem. Det är ju kul att valla. Och i bilen hade jag kunnat ladda med bra musik. Spåren hade varit folktomma (det är de alltid på bästa TV-tid) och det hade bara varit jag och mina tankar och min uppskruvade puls i kroppen. Det hade varit så enkelt – egentligen – om jag bara inte gjort det så svårt för mig.

(Kanske måste jag straffa mig själv med att springa upp hela den långa vägen från Björnen till Copperhill imorgon. Jobbigt – men roligt. En idé jag kom på när vi åkte upp för att se nyårsfyrverkerierna igår.)>