Träningsglädje

Början var bra. Men slutet godast!

Sista halvdygnet

Efter att ha kört slut på oss fullkomligt igår i längdspåret, laddade vissa med våfflor och andra med Gainomax eller AXAs proteindryck. Sedan åkte vi till Holiday Club för att bada och basta. VR-Tess frågade om jag kände mig ”dum” med tanke på att jag börjat med LCHF-kost (vissa som testar denna typ av kost känner att de inte alltid har huvudet med sig). Nej då, svarade jag och märkte precis då att jag tagit med mig vallapåsen istället för badpåsen. Fast att Pucko-Puma existerat redan innan LCHF vet nog de flesta som läst denna blogg. Prova att söka på ”pucko” i sökfältet i övre vänstre kanten så får ni se…

Jag är inte så mycket för att bada men jag gillar olika typer av bastu-upplevelser. Holiday Club kör med konceptet ”sauna world” där man kan testa på olika typer av bastuvarianter. Allra bäst gillar jag den extra varma bastun. Den är alldeles mörk och man sitter runt omkring en massa varma stenar (ser det ut som i alla fall). Något annat som är sådär plågsamt skönt är att gå genom både kallt och varmt vatten. Det ska tydligen vara bra för fötterna.

Efteråt gick vi alla och åt på restaurang Grappa. Dit behöver jag inte gå igen (hallå, service?) men det var en trevlig avslutning på en intensiv dag. Trots att vi var trötta gick de sista tappra Blogger Ski Camp-deltagarna och la sig långt efter klockan 01. Det mesta i livet filosoferades kring matbordet. Några timmar senare var det en morgonpigg själv (MS) som fick ett ryck och gjorde de sista kilometrarna i spåret.

Efter att ha packat och städat och delat ut bars och drycker från Gainomax, proteindrycker och müsli från AXA och vitaminvatten från Vitamin Well till alla, hoppade vi in i bilarna för vårt sista stopp: Åre chokladfabrik. De flesta kom ut ur den lilla fabriken med en påse i handen (inte jag – hittade knappt någon riktig mörk choklad) som var fylld med presenter och färdgodis för de 63 milen hem.

Utanför chokladfabriken.
Vet inte vad alla kollar på…

De är duktiga på att paketera och skylta upp
sin choklad.

Tack alla Blogger Ski Campare för en intensiv och rolig helg. Det ska bli väldigt kul att se hur det går för er på Vasan!>

Jag har läst Camilla Porsmans nya bok (Uthållighetsträning). Jag har lärt mig ett och annat: och fått min tidigare kunskap bekräftad.

Uthållighetsträning

Jag har fått frågor om min puls. Antagligen tycker ni att det är konstigt att jag kan ligga så högt. Eller så tycker ni något annat. Jag har inte gjort något maxtest på lab. Jag använder mig inte heller av någon formel. Formeln ger mig en alldeles för låg maxpuls. 226 – min ålder (27) ger en maxpuls på 199. Den har jag ”tränat över”. Det är inte ovanligt att formeln ”felar” med mellan 10-15 slag. Oftast ger formeln en för låg maxpuls.

Genom att löpträna och köra på max och bli så trött jag bara kan (i en backe där pulsen ”tog slut” snarare än benen) + ha lagt på några pulsslag eftersom jag vet att jag har svårt att ta ut mig till max och eftersom jag heller inte spydde eller något sådant under det passer, så har jag uppskattat min maxpuls till 206 slag/minut.

Jag tycker att puls är intressant, mycket eftersom det finns så många felaktiga uppfattningar om den. Som om maxpulsen skulle bero på hur vältränad man är till exempel. Det stämmer inte. Maxpulsen är genetisk och sjunker med åldern (den sjunker mindre om man tränar). Många tror dessutom att maxpulsen den högsta pulsen man kan ha under en längre period. Det stämmer inte heller. Maxpulsen är den högsta puls du kan komma upp i. Maxpulsen säger ingenting om en persons prestationsförmåga eller uthållighet. Dessutom är den sportspecifik. Sådant, och annan bra information, kan man hitta i Camilla Porsmans senaste bok ”Uthållighetsträning”.

Att läsa om olika pulszoner är också intressant. Men vad jag vill veta mer om är hur jag ska lägga upp en veckas träning utifrån de olika pulszonerna. Inte specifikt utan mer generellt.

När jag tränar ligger jag ofta på en medelpuls på runt 80%. Det är pulszon 3. Camilla Porsman skriver att ”förmågan att utnyttja fett som energikälla vid högre intensitet förbättras av träning i den här pulszonen”. Ganska ofta ligger jag också i pulszon 4: 85-95% av max. Det är en pulsintervall i vilket min mjölksyratröskel ligger. Camilla Porsman skriver: ”vältränade motionärer klarar att träna på en intensitet motsvarande sin mjölksyratröskel i cirka 30-60 minuter”. Det är alltså inte så konstigt att jag kan ligga runt den här pulsen och träna under en spinningklass.>

Okej, nu behöver jag fler grejer!

Skate!

Jag har aldrig fattat hur man gör när man skejtar med längdskidor. Hitills har det gått skitdåligt. Dålig balans, dålig koordination – ja dåligt det mesta. Som tur är finns Marie. Marie är med på lägret och är skitbra på längd, men har valt att åka utför hela helgen. Eftersom hon dessutom är snäll tog hon med sig sina längdgrejer för hon hade en uppgift: att lära mig skejta!

Marie – skejtläraren!

Sagt och gjort. Vi började på flacken i slutet av en barnbacke. Det gick inte så bra. Jag misstänker att Marie suckade inombords och undrade hur det här ska gå. Det gick lite bättre när jag fokuserade att skejta på ett ben gick det lite bättre. Och när jag hade det andra benet i spåret gick det ännu lite bättre. Jag vet inte hur det hände. Men jag föreslog att vi skulle åka 3-kilometersslingan på detta sätt. Ett ben i spåret och ett ben utanför.

Barnbacken där jag övade skejt.
Vi bor i ett av de röda husen!

När spåret slutade var vi vid den där barnbacken igen. Marie tyckte att jag skulle testa att skejta med båda skidorna en sista gång. Och det gjorde jag. Och det gick! Jag kan skejta! Nu var det inte så många skär men det kändes som den mest naturliga sak i världen. Så nu vill jag ha skejtskidor och skejtpjäxor. Skidåkningen är nog den mesta materialsport jag varit med om!>