Träningsglädje

Det har varit en sådan där gråruskig dag som inte ska existera i skidorter i mitten av december. Väderdepp botas bäst med en löptur.

Jogg runt Duved

Solen går knappt upp på vintern. Eller rättare sagt, vi går inte upp i tid för att se den. Men idag syntes den nog inte till alls. Det har varit en gråskalig dag. Plus 2 grader och riktigt töväder. Sådär som det är i mitten av april. Men då brukar det i alla fall vara soligt.

Grådeppigt. Men glad ändå.

Varken jag eller Grabben var sugen på att åka skidor så medan han filade på något fyrverkerischema inför nyår tänkte jag att jag skulle ta och jogga lite. Underlaget växlade mellan ishalka och snöblask och var rätt jobbigt att springa på. Men jobbigt är bra. Jobbigt är alltid bra när man tränar.

Jobbigt är bra. Jobbigt är bra. Jobbigt är…

Jag förbannade dock backarna som gjorde att pulsen slog i taket. Är jag inte bättre tränad än såhär? Och jag hyllade nedförslöporna som fick löparlyckan att flöda i blodet. Men rörelserna kändes kantiga och krystade och muskelminnet måste haft någon fnurra på tråden. Fast det spelar ingen roll. Träningsglädjen vinner alltid ändå – överlägset!>

Gästrappet.
Nypistat.
Kvällskidåkning med lite folk och bra ljus.
I’ve shown you heaven!

>

Kl 23.55: Puma bestämmer sig för att testa längdformen.

Längdångestlösning!

Jag har funderat en del på det där med längdskidåkningen. Hur jag ska lösa min längdångest. Sms:ade River på självaste julafton och delgav honom problemet. Börja försiktigt, löd hans tips. Med försiktigt syftade han på tidsaspekten. Han sa inget om hur jag skulle lösa problemet med utförsbackarna.

Grabben sa att han blev bättre på snowboard genom att inte åka snowboard, utan genom att låta kunskapen mogna i muskelminnet udner ett sommarhalvår.

Efter två glas rödvin bestämde jag mig för att se hur pass mitt muskelminne hade lagrat mina längdfärdigheter sedan förra säsongen. Klockan var då 23.55 och min plan var att sätta på mig skidorna utanför dörren och åka genom snön bakom stugorna ner till skidbacken. Det finns egentligen ingen väg bakom stugorna och inget längdspår heller, men vi brukar ta den genvägen med utförsskidorna när vi ska till backen.

De där glasen med rödvin hade inget med mitt nyfunna mod att göra. Jag hade ätit både potatis och lutfisk och vitsås (mest vitsås) efter det. Och ris á la malta. Och 2 Aladdinpraliner. Och druckit 1 glas julmust och 1 glas vatten. Jag var inte det minsta berusad. Bara proppmätt. Proppmätt och nyfiken på om jag kunde balansera på plockepinnskidorna i år.

Grabben tvingades med på det nattliga äventyret. Han var inte jättepigg på idén men han har vant sig vid mina galna påfund och har inte så mycket att sätta emot.

Jag satte barkst igång med att staka mig fram genom snön. Det gick bra, förvånansvärt bra. Snön var ganska tillplattad, det var 1 grad varmt i luften och föret var inte speciellt snabbt – perfekt för mig. Det gick svagt utför ibland – och jag stod fortfarande på fötterna.

Väl framme vid backen undrade jag hur jag skulle göra nu. Här gick det ju utför! Och så skulle jag vara tvungen att svänga! Jösses!

Men det där gick bra det också. Visserligen plogade jag mig ner – men jag svängde, och jag stod på fötterna, och jag hade kontroll!

Den andra utmaningen jag inte fick till förra säsongen var att skejta på längdskidor. På ”riktiga” skidor är det hur lätt som helst, men på plockepinnlaggen har det tett sig omöjligt. Foten sitter ju inte fast på skidan! Men ikväll var det som om allt var möjligt. Jag tog mina första dallriga skejtskär och de var måhända inte snygga – men jag gjorde det i alla fall!

Hallå! Jag kan ta Kallas plats i Tour de Ski!

Nu är jag redo för att åka i spåret igen. Det verkar som om sommaren har gjort sitt till. Jag hoppas bara att det håller i sig tills imorgon, eller när det riktiga eldprovet nu blir.>