Träningsglädje

Jag har inte tränat idag (övertid på jobbet och mer jobb när jag kom hem). Men jag har ätit. Mamma och jag tittade febrilt in i kylen på kvällskvisten men ingen av oss hade speciellt mycket fantasi.

>

Under de två kommande veckorna är jag hemma hos mina föräldrar i Stockholm igen. De har snällt fyllt kylsåpet med sådant de vet att jag äter: kesella och keso. Hallonen ligger i frysen. Pappa tycker att de köpt kesella för en hel armé. Jag undrar vilken armé som äter kesella…

Creme fraichen (och grädden och lasset med ägg som inte syns) är till mamma som har ätit efter LCHF-principen i evigheter nu. Även om hon fuskar med chokladkolor ibland. Det är just det där fusket som skrämmer mig med LCHF. Råkar man äta lite socker eller kolhydrater blir det ju dubbelfel. Då äter man både mycket fett OCH mycket socker. Och det är ju inte bra. Så som jag har förstått det i alla fall.>

Grabben verkade alldeles förvånad när jag sa att jag satt på tåget och kände mig groggy efter den tuffa träningen.

Fruktansvärt. Underbart.

Jag stressade som vanligt iväg till spinningen. Den där halvtimmen mellan jobbslut och spinningstart går förrädiskt snabbt. Allt måste klaffa för att jag ska hinna. Jag hann idag.

Med skorna i handen och hål på strumpan hastade jag in i spinningsalen och fick en cykel precis där jag ville ha en. 10 minuter senare blundade jag mig igenom uppvärmningen och hittade fokus. Det skulle bli fartlek hela passet igenom. Samma pass som Coola K och Nilla hyllat för några dagar sedan. Jag hade höga förväntningar!

Jag var tokladdad inför spinningen. Mycket var det tack vare, eller kanske på grund av, den där morotsmuffinen jag nyss ätit. Jag gav verkligen allt i varenda fartleksintervall. Varenda en. Det kändes! Mjölksyran låg och skvalpade farligt nära och jag kände mig darrig i benen när vi hade 10 minuter kvar. Men 10 minuter är inte mycket. Jämfört med 13 timmar är 10 minuter ingenting och det var den tanken som bar mig hela vägen in i mål. Det gäller bara att bestämma sig.

Det var svårt att hämta andan mellan näst sista och sista fartleksintervallen och jag undrade om det var såhär det kändes att ta ut sig så fullständigt. Jag kände mig vinglig när jag gick av cykeln och groggy på tåget hem. Grabben var alldeles förvånad. Att bli sådär trött är inte likt mig. Men det var underbart.

Träningstrött.
Träningsöverväldigad.
Träningslycklig!

>