Träningsglädje

Den som väntar… gör bäst i att vänta tillräckligt länge.

Jogging

När jag väntat och läst tidningar tillräckligt länge bytte jag om enligt lager-på-lagermetoden. T-shirt på t-shirt visade sig räcka. Byxor som slutade under knäna också. Ute var det vindstilla – och regnfritt. Ovädret hade dragit bort och det susade inte heller sådär förskräckligt skrämmande i vassen i det där skräckinjagande skogspartiet jag alltid måste passera.

Det spelade ingen roll att vädret var perfekt. Det gick pissdåligt att springa. Det kändes som om jag sprang runt i ett par träskor. Klapp, klapp, lät det. Det var stappligt och stelt och jag hade noll kraft i benen. Spänsten var helt frånvarande och jag såg på min skugga att fötterna knappt lämnade marken.

Men jag hade i alla fall tur med vädret.

>

Medan jag undrar om det ska sluta regna snart (så att jag kan bocka av dagens löppass) har jag hunnit igenom både Vår bästa mat och nya ToppHälsa.

Vår bästa mat var livsfarlig. Jag har gjort hundöron i hela tidningen och har fått vilda idéer om att griljera skinkan (min första egenhändigt griljerade julskinka) med apelsin, eller honung och ingefära, eller kanske pinjenötter. Och så ska jag baka gafflade pepparkakor, bjuda på teriyakirullar någon gång, göra morots- och jordnötssallad, saffransparfait, jultårta med apelsintäcke och god knows what else. Problemet är att laga allt detta utan att äta det själv. Julorgien får planeras till när de enda två icke-tränande kompisarna jag har kommer på Halmstadsbesök i advent. Grabben äter bara chips och falukorv och uppskattar inte kulinariska experiment (eller löpning i piskande regn så det är ju tur att han är i Halmstad igen).

Medan jag fascinerat bläddrade både länge och väl i Vår bästa mat bläddrade jag snabbt genom ToppHälsa. På Dagens Media har man kunnat läsa att ToppHälsa ska göras om och bli lite mer mode och lite mindre… ja vadå? För det kan ju knappast vara träning det ska bli mindre av.

>

Tänkte på en sak igår kväll – och insåg att min träning är ren lyx.

Pump på lunchen

När jag var ute på en otroligt blåsigt och lätt duggregnig snabb 90-minuterspromenad tillsammans med hunden Trixa igår kväll kom jag att tänka på en sak. Vad jag kom fram till skulle ha revolutionerat min syn på träning, om jag inte redan var så träningsglad.

Alltså, jag har det så jäkla bra. Jag kan träna precis vad jag vill, nästan när jag vill. Vill jag inte springa så behöver jag inte springa. Jag kan spinna istället. Vill jag inte spinna kan jag styrketräna. Vill jag inte styrketräna kan jag köra på crosstrainern, eller simma, eller powerwalka eller göra vad sjutton som helst. Snacka om valfrihet så att både räcker och blir över.

Jag är inte som Klüftan som måste fokusera på rätta saker för att bli bättre på sin specifika grej. Eller som Sofy som har gett sig tusan på att bli übersnabb (och har alla chanser att bli det). Jag kan göra vad jag gill – utan prestationspress eller ångest över att jag spinner fast jag egentligen borde fokusera på att bli bättre på något annat. Jag kan fokusera på att svettas och ha roligt.

Mina kommande veckor ser annorlunda ut än vad de brukar. Det är några snabba promenader, det är ett gruppträningspass som heter intervall, det är core puls och det är annat. Och det känns så kul att faktiskt få lov att träna precis vad jag vill utan att jag känner att jag borde träna något annat!

Idag har jag redan hunnit träna vad jag vill: 55min pump på lunchen. Instruktören var så glad att det smittade av sig och energin räckte ända in i mål. Dessutom hade hon grymt snygga kläder. Jag tror aldrig jag sett någon passa så bra i ett par petroleumgröna (ja faktiskt!) Pumabyxor och en vit topp från Adidas med lite sömmar här och var.>