Träningsglädje

Klockan var strax före 22 när jag kom hem från världens minsta skidort: Fiskartorpet i Lilljansskogen. Vilket kanonställe! Men nu ska jag sova sju kvart i timmen så att jag kommer upp imorgon och hinner packa träningsväskan!>

Kom hem sent och tränade sent. Men det hade inte spelat någon roll. Det hade varit bäcksvart ändå.

Att mobilisera styrkorna

Jag tänkte inte alls träna utomhus idag. Planen var inställd på att svettas på SATS Hötorget på dubbla spinningpass med Coola K som sällskap och sen gå hem och äta kesellamiddag med samma K på Kungsholmen för att vakna i arla morgonstund och köra pump imorgon bitti.

Ödet ville annorlunda. Jag blev fast på ett möte i metropolen Sala.

Det var bara att krasst konstatera att jag skulle missa båda spinningpassen. Jag ringde till SATS för att avboka passen och fick svaret att man bara kan avboka på internet. De gör inte sådant på telefon. Sedan när sitter man alltid framför en dator med internetuppkoppling?

Tråkigt nog fick jag dessutom avboka dejten med Coola K. Men träningen lyckades jag ändå rädda med bravur!

Efter de få metrarna mellan bilen och ytterdörren ville jag inte alls tillbringa många fler minutrar utomhus detta dygn. Det var rått och det var kallt och det var mörkt och det var höst. En kväll med en stort vingla… eller jag menar tekopp, lät mer lockande.

Men det var bara att mobilisera styrkorna och tänka att jag minsann inte skulle tillåta att göra mig själv besviken. Jag vet ju att endorfinerna och glädjen kickar igång redan efter första joggingsteget. Det får jag bekräftat varenda gång jag tränar trots att tanken känns motig!

Puma mobiliserar styrkorna
(och besegrar kyla, höst och mörker)

Jag inte sprungit på evigheter (relativt sett till min tidsrymd). Men ikväll kändes det förvånansvärt bra i kroppen. Lätt och ledigt och mjukt och rullande. Jag tänkte ut vilken runda jag skulle springa och beräknade den till 60 minuter. Det blev 70 – och runt 11 kilometer. Jag tror knappt jag sprungit några mildistanser i sommar. Jag har varit så fokuserad på att bli snabbare på halvmilen att de kortare distanserna dominerat. Men dryga milen kändes förvånansvärt bra. Benen var med hela tiden. Även på den kilometerlånga slingan som gick en sväng in i skogen där varannan lyktstolpe inte fungerar. Det var bäcksvart runtomkring och typiskt nog började jag tänka på skräckfilmer, odjur och vampyrer och plötsligt tyckte jag att det knastrade vid sidan om.

Jag träffade inte på några odjur eller vampyrer ikväll. Men jag ska nog inte springa där ensam mer. Det är onödigt att riskera att få två bitmärken i halsen.>

Underbara Ultraschmultra mailade mig precis om ett äventyr som innebar nattlöpning med pannlampa. Men livet är orättvist – det nattliga äventyret krockar exakt på dagen med min flytt till Halmstad. Därför undrar jag om 24-timmarsspinningen blir den enda galenskapen under oktober månad?

>