Träningsglädje

När jag flög upp för backen blev jag helt paff. Är det såhär det känns när man tränar på tom mage?

After work

Jag tog en sväng förbi Philipsinstallationen ”Oasis of Light” i KungsträdgÃ¥rden efter jobbet. Det är en utställning i form av en igloo där man kan lära sig om hur vi pÃ¥verkas av ljuset – och vad just Philips har för prylar som kan motverka detta. Jag har länge gÃ¥tt och funderat pÃ¥ en Wake up light – en väckarklocka som väcker en med ljus och fÃ¥gelkvitter. Jag är väldigt nyfiken pÃ¥ om jag skulle vakna av den…

Tänk att vakna till en soluppgång
– varje morgon!
(Vaknar man verkligen? Jag vill testa!)

Bloggare på event:
VR-Tess (vänster)
Jag (mitten)
Ruth (höger)
Sofy fastnade inte på bild
och det är Jane som fotat
(som jag stulit)

Jag var hungrig redan i Kungsan. Jag var hungrig hela vägen hem till Saltsjöbaden. Maten var på gång och jag stod återigen i valet och kvalet. Sticka ut och springa omedelbums eller göra det efter middagen. Jag tog 4 vindruvor och så hade jag bestämt mig. Jag skulle göra det omedelbart.

Intervaller stod på schemat men jag förväntade mig inget dunderpass. Hungern försvann så snart jag stoppat fötterna i skorna vilket är en tacksam egenskap hos min kropp. Jag behöver aldrig träna hungrig helt enkelt eftersom jag aldrig känner mig hungrig när jag tränar!

Jag pendlar allt som oftast mellan att vilja ha min intervallträning exakt och superstrukturerad och att avfärda alla tider att nå och distanser att slå som rent nonsens. Idag ville jag inte ha ett enda måste. Jag ville bara göra en sak: springa så fort jag kan på någon typ av sträcka. Funderade på om jag verkligen blir bättre på att springa om jag springer en intervall på platt tartanbana. De lopp jag springer går i alla fall inte på platta banor. Istället bestämde jag mig för att springa intervaller precis där jag var. Där jag bor. Platt som backigt. Det skulle bli skitbra ändå. Under rundan kom jag aldrig längre än 2 kilometer hemifrån. Ändå var jag ute i 35 minuter. Ibland ska man inte göra det så svårt för sig.

De första intervallerna gick i uppförsbacke. Jag blev helt paff när jag kände hur lätt det gick. Jag kände mig precis sÃ¥ som Sofy sÃ¥g ut när hon flög uppför ”startbacken” pÃ¥ Lidingömilen. Tekniken satt som ett smäck. Jag fick upp bÃ¥de fötter och knän och armar! Det gick sÃ¥ lätt. Det kändes inte alls som om jag varit hungrig hela dagen. Ju fler intervaller jag sprang, desto mer avtog den lätt flygande känslan – men det är ändÃ¥ den jag kommer minnas frÃ¥n ikväll.>

Ville inte riktigt. Men gjorde det ändå. Jag är stolt, men inte nöjd, som Per Nuders nya bok heter.

20 minuter…

Halva jobbstyrkan trängdes på det lilla jobbgymmet under lunchen. De flesta hantlarna var upptagna. Maskinerna likaså. Men cc:n var ledig och jag körde axeldrag till hakan i den. Det är lättare att få till en naturlig och mer effektiv rörelse med fri stång – men man tar vad man har.

Jag lyckades roffa åt mig några hantlar och körde en kombination med axelövningar åt olika håll. Även om jag bara gjorde 8 åt varje håll brände det ordentligt på slutet eftersom kombinationen innehöll 3 eller 4 olika varianter. Ett bra superset alltså.

Mot slutet körde jag hammercurls med tung vikt och superset med hammercurls och axellyft åt sidan med något lättare vikt. Sedan fick jag nog av alla människor som trängdes på den där pyttelilla ytan så jag gick därifrån. Jag fick 20 minuters bra träning i alla fall. Och den blev av!>

Det står att jag ska köra styrka på lunchen. Jag har verkligen ingen lust. Skulle mycket hellre gå och köpa Kesella eller något annat jag kan äta till lunch. Men, men. Det är bara att ta mig i kragen och pallra mig ner till jobbgymmet (hade jag haft tid att gå till SATS idag hade det varit mycket roligare). Jag har mindre lust att springa intervaller på löpband (vilket ju är mitt träningsstraff under den här 10-dagarsfasen) än vad jag har att träna styrka. Så nu ska jag gå och köra min jäkla styrka. Det var bara det jag ville ha sagt!>