Träningsglädje

Min mamma tjatade alltid på mig att jag skulle bli simlärare. Sedan fick hon det till att jag skulle bli skidlärare. Hon har dock aldrig sagt något om spinninginstruktör. Men det får jag höra från annat håll istället.

Att vara eller inte vara (instruktör)

Jag blev aldrig någon simlärare, trots mammas tjat. Jag tyckte det var en dålig idé redan första gången hon föreslog det. Mina egna simskolelektioner genomfördes i iskallt västkustsvatten med en konstant skräck för röda, brännmaneter. Jag blev aldrig bränd, tog visserligen några simborgarmärken men är ändå riktigt dålig på att ta sådana där övertydliga simskolebentag.

Skidlärare blev jag däremot. Och visst var det roligt att se mina lärjungar göra framsteg, ung som gammal. Riktigt roligt till och med. Men – inte alltid. Jag stod i mina pjäxor hela dagarna och när jag väl hade ledigt ville jag helst göra något annat än att åka skidor.

Tanken på att vara någon annan slags instruktör inom området träning har slagit mig. Men – ja det finns alltid ett men – jag vill inte riskera att faktiskt tröttna.

Det är en oerhörd skillnad mellan att instruera (i upplärningssyfte) och att guida. När man lär upp handlar det om att anpassa sig till deltagarens nivå och ta det därifrån. Trots alla mina månader i snömeckat Whistler blev det därför inte så mycket offpiståkning. Många av de skidlärare som är kvar år efter år guidar mest med mindre fokus på teknik och mer upplevelse.

De flesta spinningpassen är också en form av guidning, men det går inte att komma ifrån att den där representativa, tillmötesgående sidan av en själv alltid måste finnas där. Som instruktör bör deltagarna alltid vara i fokus men jag är en mycket självisk person. Just nu vill jag vill faktiskt bara fokusera på mig, mig själv och ingen annan. Ni hör att det rimmar illa, eller hur?

Samtidigt vet jag att det finns utmärkta utbildningsmöjligheter i Halmstad och kanske är den själviska perioden en fas som ebbar ut i och med att jag någon gång når mina viktmål. Ska jag sitta längst fram på en cykel vill jag också se ut som en förebild.>

Här sitter jag och mår bra och har träningsvärk i benen!
Hur mår ni?>

Idag har jag lagt 2 timmar på mina ben. Jag är generös.

1 bra timma + 1 dålig timma

Jag har gått och längtat efter eftermiddagsträningen hela dagen – precis som vanligt alltså. Hur i all världen orkar jag hålla uppe motivationen, kanske ni undrar? Jag tror det beror på många saker – men framförallt på att jag har så många vilodagar. Som imorgon till exempel. Då ska jag inte träna någonting alls. Därför har jag längtat efter att ge järnet idag.

Jag planerade in ett pulsspinningpass en bit in på kvällen. En total waste of time, visade det sig, men det gav mig i alla fall hela 60 minuter att lägga på styrketräning för benen.

Jag körde mängder med liggade benpress i maskin med olika fotpositioner, utfallsgång, utfall med ett ben på pilatesboll, upphopp med benböj, gamla goda kissande hundenövningen, benböj med pilatesboll mot väggen, benböj på stebräda, bäckenlyft med fötterna på pilatesboll, jägarställningen och säkert något mer som jag inte minns. Det hade varit intressant att se min pulskurva under passet för där fanns nog några riktiga toppar.

Knäböj med pilatesboll mot vägg.

Utfallsgång med kapat huvud.

Sedan var det det där med spinningen… instruktören var försenad och kom inrusande någon minut efter att passet egentligen skulle ha börjat. Det är förlåtligt. Men hon kom in i salen med ungefär lika mycket energi som en walkman med batterier som håller på att ta slut.

Musiken ska jag inte klaga på, jag vet att smaken är som baken och att jag inte kan gilla allt jämt. Men snälla, vi kunde väl fått någon slags tidsuppfattning om hur långa de olika partierna under passet var. Vad menas egentligen med ”bara lite till”, ”vi är snart där”, ”lite, lite mer”? Är det 30, 60 eller 90 sekunder? Att inte veta vilken tidsrymd som menades gjorde mig tokfrustrerad. Det är inte lätt att köra på i 90% av max i ingenmansland – att inte veta hur länge vi ska hålla just den pulstoppen. ”Bara lite till” visade sig vara en halv låt. För mig är ”bara lite till” 30 sekunder.

Jag hade mycket väl kunnat lämna klassen i halvtid men valde att vara kvar eftersom jag inte ville störa mina medcyklister. Apropå medcyklisterna förresten. Jag förstod att en kille var på spinning första gången när jag såg att cykeln var totalt felinställd med alldeles för låg sadel och att han aldrig rörde motståndsvredet under hela passet. Det borde instruktören också sett. I’ll say no more. Istället ser jag fram emot träningsvärk imorgon. Och en Grabb som kommer hem.>