Träningsglädje

Energiknippe som älskar att bada…

Och som ibland sover…

Vi har haft hundar förut. Westien Whisky som var vegetarian och allergisk mot gräs och vackra Berner Sennentjejen Elsa. Men jag minns inte att varken jag eller någon anna gick ner några kilon. Whisky och Elsa vilar just nu i varsin liten stenprydd grav i Hälsingland, fast egentligen tror jag de leker livet i hundhimlen.

Ikväll var det tänkt att Trixa skulle leka livet ur mig. Men planerna blev ändrade så jag tar snart mitt pick och pack och går mina 45 minutrar hem igen. Det kan behövas en stilla kväll. Lägenheten ser ut som ett bombnedslag som vanligt och på fredag ska jag visa upp den för en hyresspekulant. Det är med andra ord läge för en rejäl storstädning.>

Jag fick en uppmaning att fortsätta uppdatera min viktkurva, så here it goes:

Viktkurvan

Juni har varit medelmåttig sett till vikten. Det har varit +0.8 dit, -0.3 hit… och så har det hållt på. Men idag står jag äntligen på exakt samma lägstanotering som för några veckor sedan. -5.6 kilo. Ändå åt jag Frödinge ostkaka (lightversionen) till middag igår. Shame on me. Men å andra sidan hade jag precis sprungit 2 timmar i skogen.

Det som spökat har varit kolhydratladdningen inför (misslyckade) maran sista maj. Och nu kan alla killar sluta läsa för det som också spökat har varit mensperioderna. Förut hade jag ”aldrig” mens (en PCOS-grej). I juni hade jag mens typ hela tiden. Det är nog p-pillrenas fel, för de tog slut helt abrupt och mitt e-recept på Apoteket strulade så jag kunde inte köpa nya på direkten. Och eftersom jag aldrig har mens när jag inte äter piller, så kunde jag heller ”aldrig” börja på pillerkuren (eftersom man ska börja den när man har mens).

Hur som helst. Mitt nästa mål blir att ta mig ned till nästa kiloenhet. Sedan -4 kilo och i slutändan typ 15 kilo till. Men det blir ett kilo i taget. I och med juniproblemen har jag helt missat mitt mål att gå ner 4 kilo till inför Spanienresan. För 4 kilo innan lördag blir det inte.>

Juli har börjat bra. Med 45 min snabb promenad och nästan 120 min terränglöpning.

Terrängjogg

Coola Karin har fått dille på att springa i terräng. När hon föreslog ett löppass i Ursvik var jag inte sen att haka på. Vi planerade att ses hemma hos henne efter jobbet för att åka till Hallonbergen och sedan springa milspåret där i Ursvik.

30 minuter innan jag ska lämna jobbet öppnar sig himlen på riktigt. Det är inget sommarregn. Inget duggregn. Det är ett ordentligt skyfall som pågår utanför fönstret. Jag ringer Karin, säger att vi visserligen kan springa i regn – men inte Ursvik i regn. Det blir som att springa i rena lervällingen. Efter lite velande så tar vi oss i kragen. Lite (!) lera har ingen dött av. Vi ska till Ursvik!!

Väl framme vid spåren ser marken ganska torr ut. Inget skyfall här inte. Istället skiner solen och fåglarna kvittrar. Vi är så tagna av intrycken att vi hurtigt slänger milspåret över axeln och istället bestämmer oss för att ta oss an 15-kilometraren: Ursvik Extremspåret.

Ursvik Extrem går väldigt mycket runt, runt och väldigt mycket upp och ner. Coola Karin beskrev det perfekt: det kändes som att springa runt i en blomma (runt bladen, ni vet). I början var det roligt men vid 11 km kändes det som om vi aldrig skulle komma fram. Men det gjorde vi. Efter nästan två timmar. Då var benen väldigt sega – trots att flåset aldrig varit speciellt jobbigt eller mjölksyran nära. Det är helt enkelt så att backar suger musten ur en. Och vi hade inte speciellt bråttom heller. Vi hade nästan en liten minisemester där ute i skogen. Så långt från livet kändes det som att vi var!

Innan det sega vid 11 km började kom vi på världens bästa idé. Förutom 24-timmarsloppet och våra 2 multiträningsdagar vi planerar för, så ska vi ha en terrängdag. Under en och samma dag ska vi springa milspåret i Hellas, Ursvik och på Lidingö. Jag tror jag ska föreslå att vi kallar det för The Kinder Challenge: 3 överraskningar i 1!>