Träningsglädje

Livet leker och vågen pekar nedåt. Ja, pekade i alla fall. För nu visar min p-pillerkarta på vita piller från och med imorgon och därmed borde jag väga som mest idag. Vilket jag gör. Fast inte mer än vanligt eftersom det ju går neråt. Det är en salig röra av gott och ont på samma gång. Underbart och förjäkligt. Men jag är nöjd. Jag går ju inte upp!>

Skit i din pojkvän.

Om du bantar handlar det bara om DIG

Innan jag påbörjar inlägget vill jag ursäkta det utskällda ordet ”bantar”. Det är förnekat, det är uttjatat, det är omodernt. Men vi fattar vad det betyder. När man bantar vill man gå ner i vikt. Det vill jag.

Jag hör ofta tjejer som bantar klaga på sina oförstående pojkvänner. Som gnäller över att pojkvännen äter chips, godis, pizza eller annat onyttigt framför hennes ögon.

För min del säger jag bara: ät på bara grabben!

Herregud. Om inte jag kan stå emot när grabben knaprar grillchips, dricker cola eller äter falukorv med makaroner – hur sjutton ska jag då kunna stå emot glassen i affären bredvid jobbet, fikan med någon kompis eller alla andra onyttigheter som cirkulerar framför mina ögon vareviga dag.

Det är jag som ska gå ner i vikt. Inte min pojkvän. Bara jag, jag, jag. Det är jag och min självdisciplin, ingen annan. Det är en jäkla tråkig sanning, men verkligheten är ofta krass.

Det gäller även dig – om du är en bantande flickvän. Skit i din pojkvän!>

Vi hade bråttom hem från Centralen. Seinfeld skulle ju börja om 35 minuter. Så det fick bli en snabbdistans!

Löpning (nästan) mitt i natten

Mamma anlände med tåget till Centralen från Göteborg strax efter klockan 22. Jag var där med bilen så att hon kunde ta den hem ut till Nacka. För egen del övertalade jag grabben att han också skulle följa med till Centralen så att vi kunde springa hem istället för att få skjuts. Han klagade och gnällde en del, men gjorde snällt som jag ville.

När vi satt i bilen och väntade på mamma såg det inte särskilt lockande ut på andra sidan bilfönstret. Det såg kallt ut. Och det blåste – som sjutton. Men jag minns bara att vi hade motvind fram till Stadshuset. Sedan minns jag typ inget mer förrän strax innan Västerbron. Vi måste ha sprungit väldigt snabbt. Hur snabbt vet jag dock inte, eftersom vi inte hade någon klocka med oss.

Det börjar faktiskt bli roligt att springa med klocka igen. Mest tack vare att jag känner att det är enklare att springa snabbare nu. Men jag har tyvärr utvecklat en bortskämd ovana. Numera vill jag inte springa med klocka på min egen handled. Nej nu är jag van vid att grabben springer bredvid, med pulsklockan, och var 20:e sekund säger vilket tempo vi håller. Det är träningslyx det!>