Jag hade verkligen ingen lust. Men det blev riktigt roligt!

Fartlek i backar

Efter förmiddagens pass åkte vi ut till stranden i Halmstad. Inte Tylösand, utan Östra. Den stranden som inte anses vara lika fin. Det är den inte heller. Men den är grym ändå.

Det blåste rätt så friskt och vi var både frusna och väldigt sömniga när vi körde hemåt för att snabbt byta om och sedan springa i terrängslingan i Oskarström innan det var dags för avspark i den där matchen som tydligen också var EM-final.

Jag velade ett tag. Men eftersom jag tidigare ätit en underbar glass (smakerna lemon curd, tiramisu och chokladboll från Sia är supergoda) var det lika bra att byta om och pallra sig iväg. Jag visste dessutom att får jag bara på mig kläderna så får jag också på mig motivationen. Och om inte det räcker så försvinner allt vad sömnighet heter när man väl är ute i spåret.

Jag hittade en rolig skylt – som jag aldrig sett förut.
Har ni?

Det är ingen grabb. Det är en pajas.

Precis i slutet av slingan, efter den
brantaste backen – fanns det blåbär.

Terrängslingan i Oskarström är på 2 kilometer. Med många småknixbackar, svängar och en del annat upp och ner-löpande är den riktigt bra. Eller som grabben uttrycke det: det är alltid nära till mål eller varvning så man vågar springa på.

Jag tyckte jag sprang på rätt så bra. Överlag springer jag på rätt så mycket bättre nu än förut. Jag känner skillnaden på drivet i steget och det känns relativt lätt att öka farten ganska rejält. Nästa mål är att springa snabbare under längre distanser. Och att fortsätta min backträning såklart. På torsdag till exempel. Då ska jag träffa bloggvärldens snyggaste träningstjejer – vi ska rusa uppför backar. Kan man ha roligare? Tveksamt!>