Inspirerad av Coola Karins tydliga utveckling vad gäller löptempo begav jag mig ut på snabbdistans med grabben som hare.

Snabbdistans + backträning

Jag kan tycka att långpass är relativt lätta pass eftersom man inte behöver komma upp så mycket i puls – det är med andra ord ganska lätta pass rent flåsmässigt. Men jag tycker också att snabbdistanspass är relativt lätta pass eftersom man inte behöver hålla på så länge. Det är med andra ord ganska lätta pass rent nötmässigt. Men lätt i någon annan mening är det inte.

Jag hade tänkt mig en snabbdistans på några kilometer som skulle gå i ett tempo som är 15 sekunder under min bekvämlighetsfart. Så blev det inte. Det gick snabbare. Jag sprang snarare 45 sekunder snabbare per kilometer än vad jag vanligtvis anser som bekvämt. Det kändes jäkligt bra mentalt, även om jag inte kan springa milen i den farten – i dag.

Vi sprang 5-kilometersrundan med start i Tanto där en Friskisklass just startade i parken, förbi hypade (och överskattade) Street, runt Reimersholme med en massa motvind och sedan längs med evighetslånga Söder Mälarstrand till Skinnarviksberget dök upp på högersidan.

Skinnarviksberget is the shit. Perfekt backträning. Fantastisk trappträning. Vi körde lite av båda. Först sprang vi uppför trapporna: de är långa och erbjuder på bra lungträning. Men man ska akta sig för att bli för trött, jag skulle inte gärna snubbla i sådana stentrappor. Sedan sprang vi uppför Skinnarbacken 6 gånger. Grabben sprang hela medan jag sprang halva. Det kändes fint att se honom svettas lite för en gångs skull.

Det är efter sådana här pass, när man verkligen känner att man utmanat sig själv lite, jag mår som allra bäst! Jag mår så pass bra att jag nyss köpt två liter jordgubbar som jag tänker knapra i mig utan några som helst tankar på hur mycket de kostar. Jordgubbar är bra för kroppen och bra för själen.>