Jag älskar fortfarande Michel. Ni som läste min blogg för exakt två veckor sedan vet att jag var lyrisk redan då. Han var precis lika bra idag. Det är något visst med hans pass som jag inte kan sätta fingret på. Men något som gör att jag verkligen tar ut mig. Något som får mig att tända till det där lilla extra. Förmodligen är det en kombination av allt från hans karisma till musikval. Och så har han otroliga muskler. Var han har fått dem ifrån är jag inte kaxig nog att fråga men han har nog spenderat några timmar på träning eftersom han tydligen har en tröskelpuls på drygt 90%. Det är sjukt.

Två timmar är långt. Hur pigg och fräsch man känner sig går upp och ner under passet. I början var jag pigg, hade en dipp runt halva passet och kom sedan igen. Ont i baken hade jag efter halva passet, men sedan gick det över. Och på något sätt varade spinningen under två långsamma snabba timmar. Mot slutet kände jag hur gårdagens tricepsträning började kännas i armarna. Och kanske kommer jag imorgon att känna av den rygg och axelträning jag hann med idag (jag bytte plats på muskelgrupperna). Men det gör inget, för då ska här yogas!! Men först ska jag äta grabbhalvans korv stroganoff och faktiskt för en gångs skull skita i det här med GI. För när det inte är jag som gör maten vet jag att det blir vitt ris.