06.00 ringde väckarklockan. Och ja, jag gick faktiskt upp! Jag har nämligen en ny strategi – jag lägger den på ett bord väldigt långt bort. När den ringer har jag inget annat val än att gå upp för att stänga av den. För hade den legat bredvid mig imorse, ja då vete tusan om jag inte bara stängt av den och sovit vidare. I min värld är 06.00 nämligen jobbigt tidigt!

Jag snörde på mig mina Nimbus och drog med mig grabben ut. Det var mörkare än vanligt, på grund av sommartiden. Men det ändrar sig nog snart. Morgonen utgör inte bara startskottet för träningsveckan, utan även för mitt försök till väldigt-planerad-kost-vecka samt även min Ibumetinkur för att få bukt med höftontet (förra kuren råkade jag ”glömma bort” efter halva tiden – oansvarigt av mig!).

Det blev trygga morgonrundan runt Eriksdalsbadet. Den kan man springa sovandes. Men det gjorde vi inte. Jag lyssnade istället till när grabben berättade gamla löparhistorier och om tider då det inte fanns några löparskor. Typ. Bra alternativ till dunka dunka i öronen och betydligt mer skonsamt såhär på morgonen.

Skorna kändes bra! Ganska tunna på ovansidan, vilket är skönt även om det finns risk för att det blir kallt just där. Kände lite lite i höften men inte en direkt smärta. Från Södersjukhuset till Zinkensdamm ökade vi farten och det var skönt att för en gångs skull kunna göra det utan att höften säger ifrån. Dock låter jag det vara osagt om det var tack vare skorna, Ibumetinen eller något annat…