Min blogg bråkar med mig och vill inte visa några bilder. Men jag jobbar på problemet och hoppas att det löser sig snart!

StEriksloppet var det värsta jag varit med om. Under loppet, och när jag gått i mål, tänkte jag att jag aldrig ville göra det igen. Men såhär dagen efter ser jag fram emot nästa halvmara. Jag ser fram emot det väldigt mycket till och med!

Uppladdning

Min uppladdning var inget att skryta med. Senaste gången jag tränade var i måndags. Sen hann jag inte mer. För mycket jobb och annat. Men det värsta av allt var den totalt jättedåliga tajming min kropp har. Vem får mens på själva tävlingsdagen om inte jag? Mådde inte speciellt bra på morgonen. Låg och kved och knaprade Ipren. Jag låg till och med och sov timmarna innan loppet (starten gick 16.40)

Loppet

Det är alltid lika nervöst minutrarna precis före start. Lika sköna är de första kilometrarna. De första tio gick faktiskt riktigt bra. Sprang förbi 10km-skylten på 62 minuter och tänkte att detta var ju perfekt. Då hade jag till och med hunnit med att springa in på en toa en gång längs banan. Jag hade räknat med att springa runt 6.30min per kilometer.

Vid 12 km var det någon som slog mig i huvudet med en träklubba. Ja inte på riktigt alltså men det kändes så! Det var suddigt för ögonen och jag kunde inte annat än stappla fram. Jag kände mig svimfärdig och hade den där att-vara-utanför-sin-egen-kropp-känslan. Och vid 12km är det ändå jäkligt långt kvar!

Sedan gick det lite upp och ner. Fast mest ner. Jag mådde inte alls bra och benen ville liksom inte lyda mig riktigt. Jag sprang mest och längtade till nästa vätskekontroll hela tiden. Samtidigt som jag svor åt mig själv som höll på med sådant här självplågeri. Varför gör man det? När jag gick i mål hade jag inga som helst tankar på att faktiskt springa nästa års marathon. Inte ens en till halvmara verkade lockande. Det är ju så sablans långt!

Efter målgång mådde jag om möjligt ännu sämre. Det var ingen fara med ben, knän och leder men jag mådde illa så fort jag stod upp. När jag kom hem låg jag under täcket i sängen och frös. Försökte bättre på mig själv med lite mer Ipren och vid 22-tiden kom jag igång igen. Vid 22 började jag också ser fram emot nästa lopp. Mensen hade ju förstört detta lopp, så jag kände mig lite revanschsugen. Och detta sug har definitivt växt sig starkare idag.

Just ja. 62 minuter på en mil växte till hela 2tim 24min på 21km.