Det finns en ny led på berget: Peak Performance Vertical K. Det kan inte bli svartare i svårighet på ledkartan. Det handlar om en led som är en vertikal kilometer i höjd. I längd är den lite drygt 5 km.

Vertical K i Åre är också en tävling; hela säsongen har man kunnat dra ett kort vid en automat på Åre torg och sedan tagit sig uppför berget så snabbt man kan för att dra kortet vid toppstugan (i förrummet, precis innanför ytterdörren). Sedan registreras alla tider och man kan tävla mot sig själv eller andra – vem är snabbast uppför berget?

I samband med AXA Fjällmaratonveckan så gick även en ”riktig” tävling av stapeln. Snabbaste tiden uppför Peak Performance Vertical K är 41.36. Snabbaste damtid uppför Peak Performance Vertikal K är 49.46. Båda tiderna är galet snabba; extra mycket så när man står nere vid Åre torg och blickar uppåt och inte ens ser slutet. För att inte tala om när man är mitt i allt det jobbiga. Herregud.

Det finns även en halv Vertical K i Åre; den är på 500 höjdmeter och går till precis ovanför Hummelliftens bergsstation. Det kan vara så att per meter så är denna del av hela vertikala kilometern den allra jobbigaste.

Jag har varit nyfiken på hur jobbig Peak Performance Vertical K är, så jag bestämde mig för att prova.

Min snabba slutsats är att Peak Performance Vertical K i Åre kan vara det jobbigaste jag gjort på länge, och då jämför jag även med lite olika långlopp.

Alltså på riktigt. En bit i skidbacken, där man fortfarande ser ner till VM6:ans dalstation, ville jag lägga mig ner och ge upp. Hjärtat bultade utanför bröstkorgen och varje steg var sjukt jobbigt fastän det var så litet. Jag tänkte faktiskt att det här går aldrig.

Alltså det ser ju inte brant ut…

Min kompis kom och flög över mig när jag pustade ut…

Fast det gick ju faktiskt. Efter lite vila satt hjärtat på sitt rätta ställe och pulsen var nästan som vanligt. Känslan av att det här är dödens hade övergått till att det här ju faktiskt gick riktigt bra. Men efter ett tiotal höjdmeter till så började det om igen. Hjärtat bultade utanför bröstkorgen och så vidare.

För varje höjdmeter jag plockade så förundrades jag mer och mer över att någon i hela världen faktiskt orkar springa här.

När jag kommit ner till byn igen och pratade om banan med en bekant, så visade det sig att just den här biten i backen är den tuffaste – för alla. Och att inte ens de som har ”löpning som jobb” springer just där. Det kändes faktiskt lite bättre.

Peak Performance Vertical K är riktigt bra markerad – följ de vita markeringarna om du ska gå uppför Vertical K (eller led 1000 som den heter i den digitala kartan) till toppen.

När jag såg branten upptill Hummelstugan torna upp sig framför mig hade jag kvar känslan av att det här går aldrig, så jag tog Hummelliften upp för att spara på benen. Åreskutans topp var fortfarande så himla, himla långt borta. Aldrig har en lifttur varit skönare.

Vy från liften, man ser bara Kabinbanans bergsstation – men toppen syns inte.

Vid kontrollen för Vertical K 500 meter var jag pigg och redo att ta mig an den roligaste biten. Härifrån är det inte alls lika jobbigt som i skidbackarna. Stigen är roligare, utsikten vackrare och man är över trädgränsen. Det är stenigt och klippigt och roligt. Hjärtat dunkar inte lika hårt längre men det är skönt med lite varierad stigning istället för konstant lutning uppför.

Om jag haft någon ork kvar i benen hade jag kunnat springa här. Synd att jag lämnade den energin kvar i skidbacken.

Den här biten hade jag glömt bort, men det är trappan precis efter Hummelliften. Den var också jobbig…

Vill man göra en halv vertikal kilometer är mitt tips att åka lift: först VM6:an och sedan Hummelliften. Då startar du vid 500m och har den roligaste biten kvar – dessutom kan du ta en stärkande fika på Bistrologiskt vid Kabinbanans bergstation. Det gjorde jag.

Den avslutande biten från Kabinbanan och till toppen är ungefär en kilometer lång och typ 200 höjdmeter. Det är både den finaste men också den tråkigaste biten. Det är fint eftersom man är på toppen, men lite tråkigt eftersom det är så himla mycket sten. Har man bråttom uppför så hinner man inte vända sig om och blicka ut över världen och de andra fjälltopparna lika många gånger som jag gjorde.

Den sista biten passerar du starten för skärmflygarna.

Såhär glad vad jag när jag nästan kommit upp!

Så hur tuff var Peak Performance Vertical K? Det var tufft. Allra tuffast var det i början. Den stigningen är jobbigare än att springa ultra tycker jag.

Det var extremt varmt nere i byn; upp emot 27-28 grader. Jag hade på mig mina trail tights och linne från Craft och Inov8 på fötterna. Lite längre upp tog jag på mig min supertunna vindjacka från Craft, mest för att mina axlar började kännas lite solsvedda. Och så glasögon från Bliz för det extremt starka solljuset.

Om du vill veta ungefär hur det var och hur jag kände så ska du följa mig på snapchat (jag heter @sararonne) – jag lade ut ett och annat klipp där. Jag vet inte om det går att se i efterhand om du inte redan följer mig men jag hoppas det. Gå in och kolla.

Om du vill veta vad andra personer gör för tider på Vertical K så kolla här! Här finns också all annan information du behöver om banan och tidtagning och så.

Och du, om du också gjort Peak Performance Vertical K i Åre så lova att berätta här nedan vad du tyckte! Hur jobbigt var det?