…but a happy giant epic leap for me. Ungefär så skrev jag på Instagram. Alltså; att för första gången på länge packa ner träningskläder i väskan. Att byta om. Gå in på ett gym. Och träna. Lyckan i det! Äntligen!

Om några dagar är det tre veckor operation och jag känner mig extremt tjatig som skriver det men tacksamheten vet inga gränser. Och jag är dubbelt glad av att ens känna tacksamhet. Det blir som en positiv spiral in i oändligheten.

Jag drog av det plåster som skyddat ärret på ryggen i förrgår. Det är någonstans mellan 5-10 cm långt och inte särskilt snyggt. Men det får vara som det är. Ett minne som jag bär med mig och som påminner om tacksamhet och att jag är glad för varje steg jag kan ta utan att ha ont. Smärta glöms bort för snabbt annars. Minnet är smart uttänkt på det sättet. Jag glömmer lätt det jobbiga; som evigheten mellan mil ett och tre när jag springer långt.

Första gympasset blev fokus på core. Jag vill vara noggrann med att lära nervbanorna ta rätt väg ut i musklerna. Det är kanske inte exakt vad som händer i kroppen, men det är så jag upplever det. Jag körde några liggande coreövningar med medicinboll (bland annat denna) och i TRX. Framöver ska jag boka in mig för några pass med Redcord; stabiliserande träning är bra och ger bra förutsättningar för att träna tungt och hårt när den tiden kommer.