När det är knallblå himmel och strålande sol så vill själen till fjälls, det är sedan gammalt. Alltså till fjälls på riktigt; från asfaltvägar och lattemuggar till obanad terräng, termos och fjälltoppar så nära att man kan se varje toppturare på dem. Kan man inte ta sig dit för egen kraft så får man ta snövesslan upp. Sylexpressen har gått upp och nerför fjället i snudd på 20 år och har på senare tid fått konkurrens från vesslan Fjällexpressen som drivs på entreprenad av STF och som till och med förbjöd Sylexpressen att köra ett år.
Katta och jag hade sällskap av några skidåkare på vägen upp, men de hoppade av halvvägs och skidade ner till Storulvåns fjällstation istället. Ju längre upp vi kom desto mer rev stormen i. Att åka vessla själv resten av vägen upp var ren och skär lyx. Vi satt mjukt på fällar och skymtade toppar och skidåkare där utanför.
Uppe på STF Sylarna packade vi fram vår kaffetermos och blickade ut över fjällmassivet. Några trotsade vinden och tog en topptur, andra myste och spelade spel. Vi tog ett varv uppe på platån och fotade omgivningarna samtidigt som vinden rev och slet i hår och skinn. Väder alltså. Jag älskar det!