Det är sista kvällen på den workation som jag varit på sedan i torsdags natt. Det har varit dagar med inspiration, kunskapsutbyte, god mat, härligt umgänge, episka solnedgångar och härligheter i allmänhet. Att skapa en workation är ett riktigt bra sätt för såväl frilansare som andra yrkespersoner att fylla på med energi inför kommande utmaningar och möjligheter i sitt arbetsliv. Hemligheten är att samla personer som man delar en röd tråd med – samtidigt som olikheter berikar och ger fler infallsvinklar.

Den här helgen har vi haft workation i Särna hos Katta. Vi som varit här är jag, Emilia, Maria och Angeliqa. Det har varit en helg med diskussioner om målsättningar, affärsutveckling, specifika utmaningar som vi upplever – och alla oändliga möjligheter. Vi har pratat om vilka vi är och varför vi gör det vi gör, för att identifiera tydligare var vi vill ta vägen med alltsammans. Det har varit oändligt lärorikt – som den bästa sortens konferens! Men istället för konferensrum har vi suttit framför ett stort frukostbord i flera timmar, framför sprakande brasa, nere vid sjön i solskenet – och i bastun – och kört våra sessions.

Precis som med varje konferens har vi blandat allvar med upplevelser. Det började redan när jag skulle köra från Åre till Särna. Mitt ute i ingenstans och utan telefontäckning fick jag punktering på min bil. En älg sprang bredvid mig längs diket medan jag såg min BAR-mätare på skärmen sjunka från 2,3 till 0,0. Klockan var strax före midnatt och jag tog mig till samhället Rot och ringde bärgaren som passande nog hette Börje. Han fraktade min bil till Mora medan jag blev upplockad av Angeliqa och så kom vi till slut fram till Särna runt klockan 02.

En annan gång gick vi upp strax efter mitt i natten för att se soluppgången över sjön. Sådant man borde göra på varje konferens?

En eftermiddag åkte jag och Katta fyrhjuling till vedugnsleden och sprang en sväng. Det var mossigt och till slut försann leden ner i en myr. Men det är alltid härligt med rörelse och det kan man ju också tycka att varje konferens borde ha?

En annan kväll åkte vi på solnedgångsjakt och hittade en strand som gjord för en episk kväll med mängder av skratt och bilder i motljus. Sådana kvällar ska man samla på innan höstmyset breder ut sig.

Jag efterfrågade en alldeles särskild workshop och det var att bli grym på kokkaffe. Det levererades såklart – vilket verkligen får mig att uppskatta att det bästa sättet att lära sig något på är att samla de man vet är grymma på just den kunskap man vill ta del av.

Och nu är helgen snart till ända. Imorgon är det måndag och jag får skjuts till Mora för att hämta upp min bil och sedan styra vidare mot Åre igen. Där väntar en intensiv vecka med mycket som ska hända. Det kommer att bli åka av vilket jag ser fram emot.

Den sista inspirationen för den närmsta framtiden hämtade jag i bastun. Vi satte ledord för hur vi ska utveckla oss själva, men framförallt våra företag, framåt. Saker händer inte av sig själva. Saker händer när man jobbar för dem.

I Nordomsjön i Särna har Katta byggt om en gammal lada till ett hus och eftersom det var några år sedan det projektet påbörjades och det numer är alldeles färdigbyggt och jag inte varit förbi så passade det utmärkt att den här helgen skulle tillbringas hos henne.

Särna ligger i Älvdalens kommun i Dalarna nära norska gränsen med runt 800 bofasta personer – även om helgens watercross-tävling hade 1600 betalande besökare. Just nu är det Särna festvecka och byn har levt upp. Vi har hört klassisk dansmusik om kvällarna från andra sidan sjön och basen har gått tung i några av bilarna som trafikerat byn fram och tillbaka.

I fredags kväll tog vi fyrhjulingen på utflykt i sommarnatten och åkte på små vägar i skogen under den rosafärgade himlen. Fartvinden lekte i håret och det var så roligt! Vi stannade till vid sjön och gjorde upp en eld och åt ostar och jordubbar och hade det inte ett dugg jobbigt alls.

I lördags tog vi sikte mot vattenfallet Njupeskär som är Sveriges högsta vattenfall med 93 meters fallhöjd varav runt 70 meter är ett lodrätt stup. Vi gick den drygt 5 km långa leden runt fallet och jag var såklart tvungen att gå fram till kanten till det jättebranta stupet och känna det svindla lite.

Vid en av de övre platåerna satte vi oss ner för picknickstund och drack kaffe och åt äggsmörgåsar. Klart värd picknickplats får jag säga!

Det var en populär dag för vattenfall och parkeringen vid porten till Fulufjällets nationalpark var i princip alldeles full. Det var mycket folk som promenerade den 2 km fint uppbyggda promenadvägen fram till fallet; men betydligt färre som orkade sig vidare upp till toppen på vattenfallet. Här, i princip ovan trädgränsen, är Fulufjället vackert kargt och platt och bjuder på fin utsikt över världen och här i krokarna står världens äldsta träd; Old Tjikko.

När vi kom hem igen körde vi bubbel; Katta korkade upp en flaska som serverades i hennes bubblande jacuzzi på baksidan av huset. Alla vet väl att ombyggda lador kommer komplett med jacuzzis? Och lite senare invigde vi hennes Muurikka nere vid sjön där vi åt middag med tända ljus.

Njutningen på hela dagen var övermäktig och jag somnade glad och tacksam över allt. Livets liv alltså!