Jag var ensam på fjället ikväll. Regnmolnen låg tunga över byn och de få människor som är här just nu höll sig inne. Förutom jag. Jag hade ju min frukosttopp att ta mig upp till. I ensamt majestät rullade min bil uppför berget till Ullådalen där allting som är bra börjar vid. Så också stigen uppför backen som utan stress går längs fjällbjörkarna och ovan trädgränsen.

Några renar betade i liftgatan och brydde sig inte nämnvärt när jag gick förbi dem. Regnet rasslade och det susade av blåst i öronen. Molnen låg tunga bakom mig och framför mig och bäddade in Åreskutans topp någonstans strax ovan Rödkulleliftens bergstation. Precis i gränslandet vid #sarasfrukosttopp.

Min välkammade lugg hade blåst någon helt annanstans vid det laget. Regnet hade gjort alla mina kläder blöta. Skorna var duktigt inbäddade i lera från den sanka marken. Men det är som det ska vara i det vilda. All good things are wild and free. Så också hår och smink och kläder som får vara precis som det är när det är som det är.

Jag stod ett bra tag på toppen och såg ut över Åredalen med Åresjön långt där nere och fjälltoppar så långt sikten tillät. Duniga moln skapade en slöja över skogen och av byn syntes knappt något. Det som var vitt förut har blivit grönt men det är lika vilt för det.

Just den känslan är en fin plats att landa i, för där kommer ingenting åt en. Inget som är världsligt eller verkligt, inget som är vardag eller viktigt. Där finns som bara livet.

Det finns vissa tillfällen då jag nyper mig i armen över livet. Som en dag i januari för något år sedan då jag åkte i ett mörkt – men upplyst – längdspår alldeles ensam och tänkte att sådant här gör folk på sin semester. Och jag på min vardag. Som idag när jag tog med min kollega Malin upp till #sarasfrukosttopp och solen sken och det var stilla och alldeles ljuvligt och en helt vanlig tisdagskväll. Ljuset var varmt och inte ens när vi sa hejdå vid halv nio hade solen gått ner bakom fjället.

Vi tog snöskorna uppför Ullådalsbacken och var tvungna att stanna flera gånger och kolla bakåt över fjälltopparna. Ovan trädzon hade snön smält på den ljungklädda marken som leder fram den sista biten till den lilla topp som jag kallar min. Vi hade lä bakom ett stenblock och stod där uppe och pratade om allt viktigt och oviktigt en lång, lång stund och insåg att ingen av oss skulle kunna beskriva just den känslan som vi upplevde då för någon annan.

En helt vanlig kväll i maj liksom. Med vår i dalen och vårvinter på fjället. Nyp mig i armen, någon!

Istället för mat och saker har jag cravings för känslor och platser. Jag kan toklängta efter att få göra vissa saker eller upplevelser. Som att springa en solvarm sommarstig som doftar av eftermiddagsbränd tall. Som att få hela kroppen urblåst i ett ursinnigt regnväder. Som att få vara riktigt trött efter en alldeles för lång dag på fjället där jag planerar för 2 timmar men råkar välja en mer intressant stig och är ute i 5 (ja, det händer ofta).

Och som att få syn på Östra Blanktjärns alldeles turkosa vattenspegel längst bort på Blanktjärnsrundan. Och som att äntligen komma upp på #sarasfrukosttopp och blicka ut över Åredalen. Som att få tillbringa dagens sista ljus – en gyllene golden hour – på säsongens sista skare och höra inget annat än fjälljud och mina egna tankar.

Allt det där kommer att bli verklighet snart. Men först ska jag uppleva helt andra saker. Om några timmar flyger jag mot Manchester och The Lake District. Det blir vackert.

En av mina bästa rundor runt Blanktjärn; i maj för tre (!!) år sedan.