Jag har aldrig vandrat i Norge förut, men har hört en hel del berättas om det. Om att det det som är lätta vandringar för en norsk är brant och utmanande för en svensk. Vi har lite olika skalor för det där kan man säga. Reinebringen i Lofoten är en medelsvår vandring som egentligen inte är så lång men däremot brant med svenska mått och med rätt mycket rullsten.

Men när man tror att man aldrig ska nå toppen så är man ändå där och står på kammen och blickar ut högt över Reine på ena sidan och havet på den andra. I vanlig ordning glömmer man strapatsen upp så snart man är där så ja, det är alltid värt det!

För att komma till leden upp till Reinebringen så parkerar du i Reine och sedan går du på sidan längs bilvägen mot Å (söderut). Följ pilarna i marken som markerar var du ska vika av vägen och ta dig upp på en stig. Sedan är det bara att följa den och besluta dig för det mest vettiga stigvalet när de delar på sig, för det gör de.

Vi har haft magiskt fint väder i Lofoten hela tiden så det är svårt att föreställa sig att det kan vara på något annat sätt här. Men det kan det tydligen, intygade en tjeckisk vandrare som vi mötte längs vägen och som inte ville sluta prata med oss.

När vi kom till toppen brassade Katrin på gnocchi med kapris på sitt Trangiakök och så åt vi lunch på en bergskam i Lofoten med världens bästa utsikt. Det var faktiskt inte särskilt dåligt alls.

Katta fyllde år vilket vi påminde henne om hela dagen. Det är alldeles särskilt bra att åka snålskjuts på vänners födelsedagar och bara göra härliga saker. När vi kom ner till Reine igen tog vi husbilen och körde till Lyngvaer camping. Vi kom dit lagom till kvällssolen och poppade bubbel och dukade fram chark och ostar.