Jag rÃ¥kade vurpa i skidbacken häromdagen – för första gÃ¥ngen pÃ¥ nÃ¥gra Ã¥r – och fick stora blÃ¥märken nÃ¥gra dagar efter. Jag gillar inte att trilla och fÃ¥ sÃ¥r och blÃ¥märken (som den här gÃ¥ngen…) sÃ¥ jag hÃ¥ller mig i min comfort zone i den aspekten. Vurpan i backen var inte särskilt dramatisk den heller; jag hade blivit lite kall efter att ha stÃ¥tt stilla ett tag och inaktiviteten i kroppen gjorde att nervbanorna frÃ¥n hjärnan till musklerna inte riktigt funkade sÃ¥ kroppen gjorde inte vad jag ville helt enkelt.
Efter vurpan har jag fÃ¥tt en sÃ¥dan där känsla av lÃ¥sning i ryggen som jag hade för nÃ¥gra Ã¥r sedan – och det är sÃ¥ typiskt. För jag känner mig som cirka 75 Ã¥r som inte vill röra mig utanför centrerat läge.
Jag vet att mycket handlar om att kratta nervbanorna igen. Så jag kör en del stabiliserande övningar som inte handlar om så mycket annat än att andas och tänka på olika kroppsdelar och muskler och skapa anspänning. Och att sakta koppla på andra muskler.
När allt är krattat och det är fria vägar mellan hjärna och muskler funkar kroppen smidigt. När det växt igen sÃ¥ mÃ¥ste jag anstränga mig att koppla pÃ¥ rätt muskler – skapa handling frÃ¥n hjärna till muskler – för att göra ett höftlyft. Kroppen är fascinerande pÃ¥ det sättet. Eller, det är den nog alltid.
