Kåkstäderna i Kapstaden kallas för townships och om du besöker Sydafrika och Kapstaden så ska du absolut ta en guidad tur hit. Det kan kännas konstigt och obekvämt men du kommer att lära dig massor; och guiden ger dig en större förståelse för Sydafrikas dåtid och nutid.
I Kapstaden finns allt; de snuskigt rika och de otroligt fattiga. Ibland ser du män som står i korsningarna vid de stora vägarna och väntar på att bli upplockade – ifall någon skulle behöva arbetskraft för dagen. Sydafrika har bland den högsta ginikoefficienten i världen; alltså den högsta ojämlikheten i inkomstfördelningen.
En av de townships som vi besökte var Langa; det är en av Kapstadens äldsta townships som fanns redan före apartheidens tid – här har många människor mist sitt liv för sin kamp mot apartheiden. Även om här bor många som idag har råd att bo någon annanstans, så är stoltheten och banden till sin lokala kultur så stark att man väljer att bo kvar trots att man skaffat sig de ekonomiska förutsättningarna att flytta härifrån.
Detsamma gäller för fler av kåkstäderna; fallfärdiga skjul och hem som byggs i containrar du ser på tåg och fartyg, blandas med ”riktiga” hus som är hem till advokater eller läkare. Det är ofta människor som växt upp i området; och som sedan fått råd till ett hus genom skolgång och karriär.
Vår guide som var född och uppvuxen i Langa menade att husen som står vägg i vägg med plåtskjulen fungerar som ett bevis på att förändring är möjlig – och att det är dit han också vill. Inte att flytta från Langa – men att ha råd att köpa ett hus i Langa.
Det finns otroligt mycket att säga om Sydafrikas historia att det inte får plats i ett blogginlägg men ingen av de guider jag har mött – oavsett bakgrund – har dolt sitt missnöje med den nuvarande presidenten; Jacob Zuma. Han är gift med sex fruar och under 2000-talet anklagades han för våldtäkt. Han hade oskyddat sex med en flicka som var HIV-positiv men sa att han tog en dusch efteråt och att det därför inte skulle vara någon fara. Dessutom kopplas Zumas namn till korruption – något som är vanligt i hela landet. Till exempel finns olika regler för vem som ska få boende från staten, men detta missbrukas och det är vanligt att de som bor i plåtskjul i väntan på boende från staten får vänta hela livet ut.
Apartheid, alltså en form av rasåtskillnadspolitik, fanns i Sydafrika fram till 1994 – då Nelson Mandela valdes till president efter många år i fängelse, bland annat på Robben Island. Under åren med apartheid splittrades familjer med olika etniska ursprung och många, många människor massdeporterades från sina boende till andra ställen längre bort – långt från sina jobb och tidigare liv.
I Langa gick vi förbi en gammal ölhall som såg nybyggd ut – och det var den, för att den en gång bränts ner. Regeringen ville att alla ”svarta” skulle spendera sina pengar här, istället för att spara dem och spendera dem på sina familjer – eftersom de på så sätt skulle kunna få mer makt och bli farliga för det vita samhället. Men det är bara ett av alla de krokben som tidernas regeringarna satt för den svarta och den färgade befolkningen.
Vi åkte också förbi Mzoli’s Place i Gugulethu och här utanför ringlade kön lång med folk som vill köpa kött för en ”braai” (grillning). Sedan 2003 har Mzoli Ngcawuzele haft öppet och lockat massor av människor – det är en turistattraktion men också populärt bland lokalbefolkningen.
Att bo i Kapstadens townships kan se lite olika ut; från enkla plåtskjul till nybyggda hus som byggts alltför sakta och nästan bara inför nya politiska val. Vissa bor i samma typ av containers som finns på tåg och lastfartyg. En sådan container delas på mitten och huserar två familjer. Sommartid blir här olidligt varmt – och på vintern ruskigt kallt.
Vi besökte också en typ av boende där tre familjer delar på tre sängar i ett litet, litet rum inte större än en skrubb. Alla ägodelar står på sängen dagtid och på natten när alla familjemedlemmar ska sovas fylls dessutom golvet med madrasser. Dessa rum var gjorda för 16 män på den tiden då män och kvinnor bodde avskiljt från varandra. I ett sådant här hus där varje rum huserar tre familjer, och där det finns många rum, så delar man på en gemensam kran oavsett vad man ska ha vattnet till.
Även om det är vansinnigt trångt och inhumant i Kapstadens townships så gror här en gemenskap som går att ta på; kulturen är stark och livet här är som livet på alla andra ställen – om än annorlunda på många sätt.
Vi drack Umqombothi vilket är den lokala ölen med stark kulturell betydelse. Den smakar lite som vanlig öl – fast mer söt och med en annan eftersmak – och serveras i hinkar och dricks gemensamt, man tar en klunk och skickar vidare till nästa person. På ett annat ställe låg en trave fårhuvuden i väntan på att tillagas och säljas på den lokala marknaden. Och i varje gathörn tvättades det bilar. Att ha en bil är en statussymbol och den ska alltid vara rentvättat.
Det finns flera olika guider som tar dig till Kapstadens townships. Jag kan inte säga om alla guider är födda och uppväxta i respektive township men jag kan tänka mig att de flesta är de – och då kan de verkligen berätta historien på riktigt och från sitt perspektiv. Det är just dessa människor som vill att fler ska upptäcka deras bakgrund och deras hem – för att visa och berätta för omvärlden hur det är, så att förändringarna kan gå snabbare än vad de gör idag.
