Så var det dags att springa Dublin marathon. Gårdagen skiftade mellan ångest och förväntan och när vi vaknade imorse så kittlade det i magen. Det var nu det skulle ske ropade alla fjärilar till mig. Det var nu vi skulle springa – sedan vi anmälde oss den här dagen. Då var det 166 dagar till start, en trygg evighet med massor av planer att verkligen vara race ready idag den 26 oktober.

Vi vaknade strax före 7 – tack vare en tidig kväll hade vi fått nästan 10 timmars sömn under natten. Kläderna hade vi lagt fram kvällen innan, men ändå förvånade vi oss själva med hur dålig koll vi hade på saker och ting. Som exakt var banan gick. Som exakt var vätske- och energidepåerna låg. Som hur tidigt man egentligen skulle vara vid start.

Men allt sådant där löser ju sig i slutändan. Vi åt frukost på hotellet och promenerade sedan bort mot start. Det började regna och vi tog skydd i ett tält. Det regnade igenom i stort sett hela loppet; först ett lätt, lätt regn som knappt landade på oss – men mot slutet blev det mer intensivt. Det blåste också kraftigt. Det var skönt när man hade vinden i ryggen, och lite tröstlöst när man fick kämpa mot den.

Regnet och vinden störde inte nämnvärt. Jag hade på mig en kortärmad underställströja och en Craft weather jersey som är tunn men som värmer och som skyddar mot just vind och regn. Den visade sig vara perfekt nästintill hela tiden; det var bara på ett ställe där vi hade relativt bra fart under fötterna som det kändes varmt. Men när vinden tog i så var jag så himla glad över mina kläder. Och särskilt på slutet när vi började bli nedkylda.

En sak vi faktiskt hade koll på var höjdprofilen. När vi anmälde oss till loppet var det både Dublin som stad men också en platt bana som lockade. Sedan råkade Annika googla fram antalet höjdmeter och efter det fick vi lite lätt panik. Alltså; loppet går uppför i flera kilometer en bit från start. Sedan kommer några andra ordentliga backar, för att inte tala om evighetslånga raksträckor. Men; går det uppför så går det också nedför.

Hur det gick och allt som händer under loppet kan du lyssna på i podden Träningsglädje TALKS som vi snart kommer att spela in. Vi ska bara återhämta oss lite först. Sedan ska vi podda om att fortfarande vara vänner efter 42 km, om allt det som var lätt och det som var så himla, himla tungt. Och hur jag började bete mig en bit in i loppet.

Vi bor drygt en kilometer från start och mål och promenaden hem var otroligt långsam. Men alltså LYCKAN i att få vira in sig i en morgonrock och lägga sig på sängen, eller stå i duschen en evighet, eller att få upp maten på rummet. Allt det där pratade vi om och längtade till under hela loppet, i princip från start eller kanske till och med innan det. Och så ölen såklart! Inget marathon på Irland utan en öl efter att ha sprungit marathon!

Jag är enormt stolt och nöjd över att ha sprungit drygt 42 kilometer idag. Vi säger det till varandra hela tiden ja och Annika; tänk att vi gjorde det. Alltså, tänk!

Jag och Annika före start

Beviset på att vi gjorde det!

Så jäkla nöjd