Jag var på hälsocentralen igår. Tänkte kolla upp en grej med ett enkelt blodprov. Jag trodde att det skulle gå snabbt men det tog ju två timmar och blev en hälsoundersökning. Först drop in (väntetid en timme), sedan träffa doktor. Som kollade reflexer med hammare på knät (haha), lyssnade på hjärtat, lyste i öronen och god knows what else. Till slut tänkte jag att det var lika bra att hon kollade blodtrycket också, så då fick jag ligga och meditera en stund eftersom jag varit uppe och hoppat i något annat hon skulle undersöka.

Den svenska sjukvården är säkerligen fantastisk men jag gillar inte hälsovårdscentraler. Lukten som letar sig in i näsborrarna – och känslan därtill. Jag känner mig sjuk på sjukhus oavsett hur frisk jag var utanför dörren. Helst skulle jag vilja att sjukvården skulle vara som ett hotell. Lite som Mälarkliniken (tandvård för människor – icke att förväxla med häststället) som jag går till.

När jag skulle registrera mig i kassan på hälsocentralen i Åre undrade den vänliga tanten om jag ville ha ett högkostnadskort.

– Jo det kan jag väl ta även om jag inte tänkt komma hit igen, svarade jag glättigt.

Och jag tror att just där och då så jinxade jag det. Det kändes inte alls bra i magen efteråt. Tänk om just jag kommer att få gå dit igen och igen och igen inom en snar framtid. Livet är ju ett jäkla lotteri.

Jag hade i alla fall bra blodtryck enligt läkaren. 120 genom någonting jag inte minns. Och en vilopuls på 60. Vid en snabbgoogling kan 60 i vilopuls vara både ”normalt” och ”superbra” och 120 kan vara både ”utmärkt” och ”en förstadium till högt blodtryck”. Inte konstigt att man blir nojjig. Jäkla google alltså.